RB 31

122 på kungliga handelsplatser rådande konungsfrid. Konungens förköp vid försäljning under konungsfrid kan därför antagas vara ett ålderdomligt samnordiskt institut, varifrån försäljning av »landvärnsmedel» efter bytesskifte ej gärna kan varit undantagen. En ovillkorlig kunglig inlösningsrätt till sådana ting finna vi däremot endast i det norska Hirdskråt, och vi sakna positiva skäl att tillskriva den samma ålder. Det låter väl tänka sig, att den är av jämförelsevis sent ursprung; kanske vilar den på en praxis, sominletts just av Sverre vid det i sagan skildrade tillfället. En närmare undersökning förtjäna uppgifterna rörande själva metoden för bytesskiftet. Uppenbart gemensamt för båda källorna är härvidlag fyrdelningen av själva krigsbytet. Enligt Hirdskråt skall varje bytesfjärding skiftas i »hälfter» (/ helninga); Sverresagans berättelse känner däremot en uppdelning av bytesfjärdingarna i tylptir, vilket icke kan betyda en tolvdelning utan måste åsyfta en fördelning i »tolftandelar», d.v.s. utskiftning på manskapsavdelningar, uppgående till tolv man i varje. Hirdskråt föreskriver en fjärdingsdelning även av manskapet. I sagan omtalas denna icke uttryckligen men måste även där underförstås som en nödvändig förutsättning för bytesfjärdingarnas utlottning och antydes av formuleringen, att »varje grupp (huerir) skiftade sin lott och fjärding i (el. på) ’tolfter’»; då tylpt i första rummet måste beteckna en manskapsavdelning om tolv man, måste av detta uttryckssätt dragas den slutsatsen, att dylika tolfter voro förenade i större grupper, vilka icke kunna vara några andra än just manskapsfjärdingar. Vad bytets fördelning på de enskilda beträffar, har man antagit, att befälhavarna {styrimenn ok hiröstjorar) erhöllo hälften, medan endast den andra hälften fördelades på de meniga efter mantal.® För denna uppfattning torde emellertid ej finnas något stöd i Hirdskråts stadganden, och lika litet innehåller Sverresagans skildring någon antydan i denna riktning. Under sådana förhållanden äger man ej rätt att i detta sammanhang åberopa uppgifter om förmånsrätt för anförare vid bytesdelning, som förekomma i vissa sagohistoriska källor ® men som ej kunna visas äga något samband med den norska hirdrätten. Den oriktiga tolkning av skiftesbestämmelserna, som här synes föreligga, trädd: biskoplig i Köpenhamn 1297, kunglig först på Margaretas tid och jämte stadens egen (K. Hegel, Städte und Gilden, 1, s. 192, 203, 280). Att den norske konungens förköpsrätt är äldre än rikslagstiftningen anses av v. Amira sannolikt. ® F. H. Jahn, A-lmindelig Udsigt over Nordens, isasr Danmarks Krigsvassen i Middelalderen, s. 138; K. Lehmann, Zum altnordischen Kriegs- und Beuterecht ( =Deutschrechtl. Beitr., B. 9, H. 1), s. 23 f. Hos K. Maurer, Altnord. Rechtsgesch., 1:1, s. 184, som i likhet med de båda förut nämnda förff. lämnar en redogörelse för Hirdskråts bytesskiftesstadganden, finner man däremot icke denna föreställning om en gynnsammare ställning för befälhavarna, bortsett från konungens företrädesrätter. ® Jfr K. Lehm.\nn, a.a., s. 22 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=