121 i sagan en onöjaktighet i framställningen av förfarandets inledning. Själva framförandet av bytet torde väl ha till förutsättning, att manskapet redan var samlat, och i härfångets nedläggande kring den resta märkesstången har man all anledning att se ett mycket ursprungligt drag; men voro dessa moment för handen, kan det ej varit behövligt att därefter blåsa till husting. Sannolikt har sagan omkastat tidsföljden mellan uppdelningen av bytet och manskapets räkning vid gåendet under stången. Uppskovet med den slutliga utskiftningen kan möjligen sammanhänga med den tvist, som sagan, ej osannolikt med full historisk rätt, låter uppkomma mellan Sverre och hans män vid det skildrade tillfället. Av större intresse är just framställningen av denna tvist. Sverres yrkande på att få tillösa sig tagna skepp och skeppsutrustningar till ett av honom bestämt pris göres i form av en begäran till manskåpet; det säges åtminstone ej, att denna grundade sig på en stadgad rätt för konungen. I Hirdskråt har däremot konungens inlösning av »landvärnsmedlen» karaktären av ett rättsinstitut; det stadgas icke, att han skall inlösa dem till fulla värdet, vilket däremot måste ske med »dyrgripar», i fråga om vilka den kungliga inlösningsrätten icke är ovillkorlig utan endast inträder, om den, på vars lott ett sådant föremål fallit, överhuvudtaget önskar sälja det. Emellertid kan heller icke sägas, att Hirdskråt uttryckligen lägger bestämmandet av inlösningspriset å »landvärnsmedel» i konungens hand; fastmer lämnas denna fråga öppen. Då sagans framställning å sin sida icke lägger bestämt hinder i vägen för antagandet av en konungens rätt att inlösa »landvärnsmedel», vare sig de utbjödos till salu eller icke, kunde den måhända även på denna punkt anses i huvudsak förenlig med det senare lagstadgandet. Konflikten mellan Sverre och manskåpet synes ju egentligen ha gällt det av konungen åsatta priset, som ansågs för lågt; och på denna punkt kunde det tänkas, att möjlighet till tvist även på Hirdskråts tid förelegat. Sannolikare synes dock en annan lösning. Konungens förköpsrätt till salubjudna bytesandelar kan med skäl förmodas vara av hög ålder. Bytesskiftet och vad därmed sammanhänger försiggår under formen av konungens husting och under hägnet av konungens märke, således utan tvivel under konungsfrid. Men en besläktad kunglig förköpsrätt till falbjudna varor i städerna och, vad Norge beträffar, överallt, där handel drives, möter oss såväl i svenska som i norska rättskällor,^ och även denna torde ha sin grund i en i städerna och tidigare Sverige: BjR 8 pr; Norge: L VIII 9, Bl VI 18 (NGL, 2, s. 155, 252). H. Schuck, Birka, s. 25; K. v. Amira, Nordgerm. Obligationenrecht, 2, s. 702; A. Taranger, Udsigt ov. d. norske rets hist., 2: 1, s. 325 f. I Danmark är stadsherrens förköpsrätt svagare före-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=