114 1413 hört 6 fjärdingar, varav två sannolikt överförda från annat håll. Mycket möjligt är, att anteckningen från 1530-talets början om de 12 hamnorna i Snäfringe återger en gammal tradition om det ursprungliga och normala hamnetalet. Härpå tyder även den samtidiga uppgiften om 8 bönder i varje hamna; man finner här ett normaltal av sannolikt mycket ålderdomligt ursprung, som bl.a. tagit sig uttryck i vissa av landskapslagarna stadgade bötessatser, 3 marker för hel hamna, 3 öre för den enskilde bonden inom hamnan.®^ Det kan måhända förefalla överraskande, att ett helt västmanländskt hundare sålunda företer samma hamnetal som synes varit det ursprungliga i de upländska hundarestredingarna i Trögd och Vendel. I själva verket är detta en omständighet, som jämte andra såväl geografiska som historiska förhållanden tyder på att de direkt kända västmanländska hundarena icke äro de ursprungliga utan lösgjorda (i vissa fall. Tuhundra och Seunda-Gorunda, åter parvis sammanslagna) hundarestredingar av samma slag som de likaledes som självständiga hundaren uppträdande gamla tredingarna Vendel, Tierp och Våla i Tiundaland; den äldre västmanländska organisationsformen torde vara bevarad i det tredingsdelade Dala hundare, möjligen även i Äkerbo.^^ Det danska hamnetalsmaterialet äger i sin högre ålder ett visst företräde framför det svenska. Hallandslistan i Valdemar II :s jordebok innehåller uppgifter om antalet hamnor inom 18 skeppslag {skipten, navigium) vid 1200-talets mitt.®^ Icke ens här kan visserligen den gamla indelningen antagas vara oberörd av senare omläggningar av ekonomiska och personliga skyldigheter men källans ålder lämnar i alla fall den möjligheten öppen, att relativt mycket av den ursprungliga ordningen kan vara bevarat. Vi möta här ett skeppslag med 16 hamnor, 10 med 23—28, 3 med 32—35 och 4 med 40—42. Utsträcka vi granskningen till andra delar av det danska riket, för vilka jordeboken meddelar några, tyvärr fåtaliga uppgifter om hamnetalen, tillkommer en grupp av fyra mycket små områden om 8—10 hamnor, varjämte de övriga grupperna ökas med ett eller flera fall.®° En närmare utredning av denna intressanta punkt måste t.v. uppskjutas. Jag anser möjligt, att ett samband finnes mellan detta åttatal av hamnebönder och den jordrättsliga åttingsräkningen. Tanken torde ej behöva räka i strid med de förhållanden, som tala för att åttingen i denna mening är en underavdelning av byn. Åtskilligt talar nämligen för hamnans identitet med en ursprunglig by. En ingående behandling av frågorna om den västmanländska indelningens historia och Västmanlands gamla förhållande till de upländska folklanden, närmast Fjädrundaland, är avsedd att följa i fortsättningen av Tolft och hundare. Kong Valdemar den andens Jordebog, cd. O. Nielsen, s. 55 ff. ®® A.a., s. 8S 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=