104 ländska skeppslagsstyremannen biträdes av fyra fjärdingsman. Hundaresfjärdingen uppträder, utom i ledungsreglerna, där dess betydelse väsentligen övergått på åttingarna, i följande sammanhang: i gästgivarebestämmelserna®^ på samma sätt som i Västmanna- och Södermannalagarna; vid utseende av nämnd i mål om fattighjon som ljutit döden eller annan skada av olaga vräkning;vid uppskärande av budkavle på grund av konungens brev eller bud;^^ jämte åtting och halvt hundare i bötesbestämmelser för försummad brohållningsskyldighet;®^ slutligen i tingspliktreglerna: för lagligt hundaresting krävas två män från varje åtting, men »sitta de kvar, gälde alla tre marker, som tingfall göra, vare sig det är åtting eller fjärding».“^ Åttingarna ha såsom identiska med de gamla skeppslagsfjärdingarna tydligen framgått ur ledungsorganisationen, då en halvdelning av hiindaret i annat syfte ej kan spåras. Intet skäl torde föreligga att söka annat ursprung för hundaresfjärdingarna, fastän de i likhet med åttingarna fått några sekundära uppgifter. Om sålunda hundaret kanske en gång varit ett enhetligt fjärdingsdelat skeppslag för utrustning av ett skepp — varmed i och för sig intet är uttalat om hundarets uppkomst som sådant — ligger en förmodan nära om hundareslänsmannens äldsta uppgift i svealandskapen. Vi se honom i Uplandslagen som styremännens efterträdare vid de ekonomiska ledungsprestationernas uppbörd. I likhet med hamnornas och åttingarnas målsmän är han eller hans ombud förfallen en tremarksbot, som tredelas mellan den kunglige länsherren, hundaret och den som å konungens vägnar mottager uppbörden, därest han ej inställer sig vid dess framförande till konungens visthus. Jämte åttingsmännen äger han vitsord mot konungens uppbördsman vid tvist om uppbördens rätta fullgörande, sedan detta i det stridiga fallet först intygats av hamnomännen, liksom länsmannens och åttingsmännens gemensamma edgång kräves för styrkande av laga förfall, därest uppbördsdagen försittes. Kanske behöver detta icke utan vidare tolkas så att en kunglig förtroendeman på ett sent stadium inskjutits i spetsen för den folkliga självstyrelsens representanter på ledungspliktens område. Rimligare synes vara, att länsmannen själv utgått från ledungsväsendets folkliga sida och aldrig helt lösgjort sig från denna, då han på utvecklingens höjdpunkt i Uplandslagen står ensam kvar framför åttingsmännen. Han skulle då icke vara någon annan än den styreman som det äldsta hundaresskeppslaget ställde 51 UL KpB IX § 1. 52 UL KpB XI. 55 UL I»B I § 1: Nh skiterr Lcnsman bupkafla. up mote kununx brefwi. xllr bnpi. sin bupkafflx .i. hwarn fixrfiung. UL VB XXIII § 15. 55 UL LB I § 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=