103 torde böra betvivlas på grund av de i Dalalagen men icke i Västmannalagen omtalade skattetitlarna wighra manna skin och lepungx skin.^^ Även om det i här berörda användning svårtolkade ordet brofiol (brofi^l) från början kanske icke hört hemma just i ledungsterminologien utan kanske snarare sammanhänger med en på fjärdingarna uppdelad brohållningsskyldighet, alltså en kommunal uppgift jämförlig med den i Södermannalagen iakttagna i fråga om åtgärder mot rovdjur, torde detta icke hindra antagandet att även hundarets fjärdingsdelning i den västmanländska rätten ursprungligen varit en ledungsindelning. Den skulle i så fall tydligen hänvisa på ett skede, då hundaret utgjort enhetligt skeppslag för utrustning av ett skepp. Uplandslagens utförliga bestämmelser om ledung och ledungsskatt förete i alla avseenden ett ännu högre utvecklat stadium än Västmannalagens. Rustningsplikten omfattar i folklanden fyra skepp i varje hundare. Invecklade och till sin innebörd omtvistade bestämmelser givas om olika beskattningsmetoder; delvis betyda de uppenbart ett nedrivande av gränserna mellan de gamla kollektiva enheterna inom hundaret, hamnor, åttingar och fjärdingar. I fråga om uppbörden bildar hundaret ett högsta gemensamt distrikt, såsom sådant företrätt av länsmannen. Genom egna målsmän representeras vid denna förrättning även hamnor och åttingar, däremot ej fjärdingarna, som i fråga om ledungsskatten endast beröras vid bestämmande av böter för uteblivande i likhet med halvt hundare. Ej heller omtalas några sextondelar av hundaret, vilket man i betraktande av de fyra skeppen möjligen kunnat vänta. Av dessa omständigheter torde vissa slutsatser få dragas rörande organisationens utveckling. Det närmast före Uplandslagens tid liggande skedet synes varit identiskt med det i Västmannalagen föreliggande: två skeppslag inom hundaret, utrustande var sitt skepp. En utveckling av hundaresfjärdingarna till skeppslag med upprepad fyrdelning har aldrig ägt rum. Sannolikt har i stället gränsen mellan de båda skeppslagen nedbrutits just i samband med rustningsskyldighetens utsträckning till fyra skepp, för att i någon mån möjliggöra en jämnare fördelning av den dryga bördan. Då hundaret blivit gemensamt uppbördsdistrikt har helt naturligt en enda målsman för hundaret i detta avseende trätt i de båda styremännens ställe; vad det innebär att denne blivit länsmannen, skall senare övervägas. En naturlig följd av den antagna utvecklingsgången är vidare, att fjärdingarna inom de båda gamla skeppslagen i Uplandslagen uppträda somhundaresåttingar och att den upländske länsmannen närmast under sig har åtta åttingsmän, medan den västmänI VmL I>B 7 § 2. Ifrågavarande avgifter böra måhända närmast jämföras med vad Helsingelagen stadgar för en annan avlägsen utmark (KgB VII pr); — — — J. vnui ok i bygjm ok allom f>em pccr byggits norpeen fora tu blaskorin skin aff hzi'erium hughx. ok ccngin lepung annan, utan •waria land sit hema.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=