100 mer den i lagens ledungsbcstämmelser tillika som en underavdelning av hundaret.®^ Man har härav dragit den slutsatsen, att hundare och skeppslag i Södermanland skulle varit identiska. Häremot har emellertid invänts att österreks hundare i Raven von Barnekows räkenskaper för Nyköpings slottslän 1365—67 visar sig innehålla minst två skeppslag, Olustra och Byringe. Emellertid förekomma dessa båda namn på de tre ställen i räkenskaperna, där de nämnas i samband med ordet skeppslag, alltid tillsammans, varvid beteckningen skeppslag hänför sig till dem båda och ett gemensamt skattebelopp anföres, medan i övrigt intet skeppslag omtalas. Den möjligheten kan därför ej anses utesluten, att Olustra och Byringe skeppslag varit ett enda. Ej heller är det säkert, att Olustra och Byringe skeppslag legat inom österreks hundare. Att skeppslagsintäkterna omtalas omedelbart efter skattesummor från österrek behöver ej antyda mer än geografisk anslutning och lämnar utrymme för den möjligheten att förhållandet snarast vore att jämföra med det som rådde mellan ett folklandshundare och ett närgränsande skeppslag i Roden. Härpå tyder det i skatten från Olustra och Byringe ingående tingvitet, som torde motsvara den för Roden i motsats till folklanden karaktäristiska tinglamen.'*” De svårtydda och knapphändiga räkenskaperna utesluta icke att skeppslag och hundare vart för sig varit ledungspliktiga, ehuru prestationernas fördelning ej låter sig tydligt urskiljas. Tänkbart är måhända, att skeppslagsindelningen i Södermanland varit begränsad till trakterna närmast havet och de stora sjöarna. Som stöd för en dylik tanke har anförts förekomsten av termen skeppslag i två stadganden, det ena om dråp i skärgården, det andra om rättegångsmoratorium {friper i lagsoknum) under ledungens utevaro.^^ Båda ha hämtats ur Uplandslagen, där med skeppslag otvivelaktigt menas ledungsdistrikten i Roden; till yttermera visso nämner det senare lagrummet skeppslag i uttrycklig motsättning till hundare. Emellertid är ju detta förhållande föga beviskraftigt, enär stadgandena i Södermanland haft samma tillämplighet, även om skeppslag och hundare där sammanfallit. Växlingen mellan »skeppslag» och »hundare» i ledungsbestämmelserna kunde väl tänkas bero därpå, att södermanländska hundaret i många, kanske de flesta fall tillika varit skeppslag, försåvitt man icke rent av i det fall, då hundaret namnes, där man skulle väntat skeppslag, får antaga terminologisk påverkan från Uplandslagen. För övrigt förekommer hundaresfjärdingen endast på två ställen i Södermannalagen, SL KgB X § 3: — — — Engin ma lagh firi ktinunx vt gierpir ganga. ei hamna eller fiarjmnger. ei halft hundare. oc xn sipxr helt. — Jfr UL KgB X § 4: — — — ici ma attungicr lagh fore sik biuf>a:. ok tsi fi(er})UKg<er. eellr halfft hundteri. aldr.e sizst allt htindxri. Om olika försök till förklaring av tinglamen, se J. Sandström, De stående skatterna i Svealand under medeltiden (Hist. Tidskr. 1913), s. 3, n. 4. 41
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=