99 synes under medeltiden varit 32, vadan pastoratet i flertalet fall torde omfattat två sådana. Då ett sammanfallande av tredingar och skeppslag uteslutes av de senates på goda grunder antagna antal, torde endast återstå att uppfatta tredingarna som huvuddelar av hela Helsingland i inskränkt mening. I historisk tid låta sig visserligen endast två sådana delar, Alir och Sundäde, tydligt urskiljas. Men den ursprungliga tillvaron av en tredje huvuddel antydes av de tre Upsalaödsgodsen, Sunnaste högher i Alir, Höghär el. Hager i Sundapi och Högher a Norpstigi, säkerligen identiska med de på ett ställe i Helsingelagen omtalade husabyarna. Måhända vågar man antaga, att Nordstigens försvunna treding en gång omfattat ett stort kolonisationsområde mot norr, men i olikhet med Alir och Sundäde sjunkit tillbaka i betydelse och sammanslagits med det senare till ett tingsområde i samband med de nordliga nybygdernas, Medelpads och Ångermanlands, lösgörande och utveckling till särskilda land med egna landsting. Då lagen ej särskilt omtalar tredingsting, torde dessa, vad Alir och Sundäde beträffar, vilkas olika placita communia äro kända från en urkund av 1314, inbegripas under de på ett ställe såsom en instans ovan skeppslagen nämnda landstingen. Möjligen har en rest av den gamla tredingsdelningen kvarstått i reglerna för bjudande av edgång och hemul av klandrat köp, såvida icke även i dessa fall tredingsnamnet blott är ett minne av det ursprungliga tillståndet och vid tiden för lagens avfattning blott betecknade Alir och Sundäde. Då dessa områden hade egna landsting och åtminstone i senare tid egna lagmän, sysslomän och prostar, ha de utan tvivel också kunnat kallas »land». Om vår uppfattning av tredingsindelningens innebörd är riktig måste emellertid vid lagens stadgande om dubbelt längre tidsfrist vid bjudande av ed »mellan land» än »utom treding» med land åsyftas dels det egentliga Helsingland med dess tredingar i deras gemensamma motsättning till nybyggarlanden i norr, där samma lag gällde, dels dessa land själva, kanske även i deras förhållande till varandra. En indelning av skeppslaget för olika ändamål i såväl tredingar som fjärdingar, ha vi således icke funnit oss böra antaga i Helsingland. Då emellertid under skeppslaget endast socknen framträder som tingsområde, då socknarna icke kunna ha sammanfallit med skeppslagsfjärdingarna, och då dessa endast omtalas i samband med ledungen och därav betingade ekonomiska besvär, torde vi det oaktat äga rätt att härleda den helsingländska fjärdingsindelningen ur ledungsorganisationen. I fråga om de övriga svealagarna invecklas problemet om fjärdingsindelningens innebörd genom det oklara förhållandet mellan skeppslag och hundare. Södermannalagen omtalar å ena sidan uttryckligen fjärdingen som en underavdelning av skeppslaget,^® å andra sidan förekomSe ovan s. 97 n. 31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=