94 deras rent sjörättsliga befälsställning ligger, efter vad det vill synas, en fullt tillräcklig utgångspunkt för deras åtals- och exekutionsmyndighet, utan att en hypotes om sammanhang med stadsrättsliga fjärdingsinstitutioner behöver tillgripas, vartill så mycket mindre anledning finnes, som även fyrtalets förklaring i fråga om redomännen torde ligga på det nautiska området. Men den fasta och strama organisation av disciplin och befälsföring, som sålunda skymtar fram i bjarkeyjarrättens regler för skeppsjurisdiktionen, erbjuder i och för sig ett problem, vars lösning knappast ligger inom handelssjörätten som sådan. Även ombord på ett handelsfartyg äro tvivelsutan de yttre förhållandenas tryck nog kännbart att nödvändiggöra en strängare lydnad och en hårdare ledning än ekonomiska företag till lands ens i gammal tid i allmänhet torde påkallat. Men det torde kunna betvivlas att den rent privata kofferdisjöfarten någonsin förmått helt och hållet på egen hand omsätta detta behov i en enhetlig offentligrättslig organisation, som vunnit lagens erkännande som allmängiltig; vida lättare låter en relativt självständig rättsutveckling i samband med handelsfärder till sjöss tänka sig på förmögenhetsrättens område, där valet ej på samma sätt står mellan olika praktiska möjligheter utan uppgiften ligger i en följdriktig och tillfredsställande tillämpning av allmänna rättsregler, som på grund av förhållandenas egenartade natur ofta tillika måste innebära deras specialisering och fortbildning. Redan en viss inre sannolikhet torde således inbjuda oss att söka även redomannainstitutets historiska förklaring, där vi tidigare funnit motsvårigheterna till andra drag i den norska handelssjörättens skeppsjurisdiktion. Liksom vi i den uppsvenska ledungsrätten återfunnit en styreman, vars rätt att taga konungens lott i tredelade böter här uppenbart sammanhänger med ett å konungens vägnar utövat befäl, förete också redomännens uppgifter sådana de teckna sig i Bjarkeyjarrätten, ett kynne, som osökt leder tanken på »full rodarätt». I en närbesläktad riktning pekar även själva namnet. — Ordet reitSumdbr förekommer i de fornnorska lagarna endast på det enda ställe, som här sysselsätter oss. I övrigt är ordet uppvisat i en isländsk homilia om bröllopet i Kana, där det användes för att återgiva Vulgatatextens ministri.^ Ordets innebörd har ansetts vara ’person, som har att tillreda maten och sätta fram den för dem, som skola deltaga i måltiden’ (Fritzner, Ordb., 3^, s. 62). Det är i detta sammanhang av ett visst intresse att ordets fornsvenska motsvarighet, repuman, på det enda kända stället, i Dalalagen, betecknar den näst * Homiliu-Bök. Isl. homilier efter en handskr. fr. tolfte årh. utg. av Th. Wisén. 1872. S. 187: 32, 34; 187: 2; 190: 31. Jfr. Joh. 2: 5, 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=