90 som genomsin rättsliga eller tillika faktiska närvaro ombildade ett område till en sluten fridskrets, till vilken särskilda rättsinstitut kunna knytas. När vi sågo härföraren låta resa sin sköld över den lägrade hären kunde vi ej undgå att märka dess identitet med härskölden, som härmännen följde. Men dess innebörd djupnade eller snarare avslöjades klarare i den nya användningen. Skölden var ej längre blott det mot fienden vända ofridstecknet, den var tillika tecknet för härfriden, konungens fridshägn över sin tågande eller lägrade här. Rest i lägret, det krigiska konungahovet, visade den tydligare härfridens nära frändskap med konungens hemfrid. Hängd över ingången till den norska tavernen betecknade den en konungsfrid som uppenbart var friden i konungshuset. I ett danskt stadgande av ålderdomlig prägel sattes skölden upp vid ett viloställe på marken, och vi stodo vid konungsfridens folkliga rot, en hemfrid också den, men bondens. Rodshövdingen Helge, den ryska krönikans Oleg, fäste sin sköld på Miklagårds port. Vägen ligger öppen tillbaka till Roden. I belysningen av talrika besläktade fall ha vi funnit ny bekräftelse på vår redan i en undersökning av det inre sammanhanget i rodarättens stadgande grundade förmodan att skölden på ledungsskeppets stam var tecknet för en skeppsfrid, som i grunden icke var något annat än konungens husfrid. Med större visshet veta vi därmed också, varför den röda skölden i Bjarkeyjarrätten var sinnebilden för det norska handelsskeppets självständiga jurisdiktion.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=