89 norske tavernaren är, liksom den svenske, konungens tjänsteman. Än mer oinskränkt än denne, synes det, är han ställd under konungsfriden. Själva tavernehuset är i Norge konungens hus. Tavernarens husfrid råder där liksom bondens husfrid i varje annat bondehus. Men den är upptagen i en högre frid: konungsfriden, här uppenbart en utsträckning av friden i konungens eget hus. Sitt symboliska insegel får detta fridshägn, när konung Håkan stadgar: sua villum vehr och at gardar see sätter vtan vm that platz er tharffarnishus stender aa, och at fyri portarne hengis vor schioldar tiil merckis at vehr haffuom thad hus och hosbondar er thar er fyri skippader taget i wornum hegnat: Intet tvivel kan råda om att den sköld som skall upphängas över värdshusporten redan bär Norges rikes heraldiska kungavapen alldeles som den franska marknadsskölden är seigneurens ridderliga sköldemärke och skyddstecknet i den tyska byn är herrarna Greiffenclau von Vollrats. Tydligt är att dylika sköldar långt mera otvetydigt än de, som brukades före de heraldiska figurernas uppkomst under senare hälften av 1100-talet, kunde angiva, vem den herre var, som skänkt sitt fridsskydd åt området, där de blivit uppsatta. Kanske har en dylik användning rent av jämte det vanligen framhållna behovet av ett igenkänningstecken under stridsvimlet för den av hjälmen och rustningen helt betäckte krigaren bidragit till den ridderliga heraldikens uppkomst. I varje fall ha vi iakttagit allt för många fall av skölduppsättning som sinnebild för fridshägn, där varje tanke på heraldiska sköldemärken förbjuder sig själv, för att i Håkan Håläggs kungliga värdshussköld kunna misskänna anslutningen till en säkerligen mycket gammal germansk rättssymbol. Sitt särskilda intresse har detta relativt sena exempel däri, att det så uppenbart betecknar på en gång konungsfrid och husfrid. En rad av källor från kontinentalgermanskt och nordiskt område har berett oss möjlighet att studera en och samma rättssymbol. Dess förekomst på så många olika håll torde giva oss rätt att tillskriva den en mycket hög ålder, kanske rent av ett samgermanskt ursprung, då vi ingenstädes funnit något hållbart stöd för en misstanke om lån från det ena folket till det annat. Bakom de växlande tillämpningarna ha vi trott oss skönja en gemensam tanke: den uppsatta skölden betecknade en personlig bärare. y heimele sinu och os fulla breffue hrotte wmfram. tha er widerligger huerium som ospecktt gerir som y warum garde teker eda mystyrner sialffua ware godze. (NGL, 3, s. 136) I en dansk översättning av stadgan, troligen från 1500-taIet, heter det också: for porthenn schall hengis wor waabenn (NGL, 4, s. 358). Jfr G. Storm, Norges gamle Vaaben, Farver og Flag ( =Videnskabsselskabets [i Kristiania] Skrifter. II, Hist.-filos. Kl. 1894. No. 1), s. 29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=