RB 31

86 vi stå här inför en mycket ursprunglig användning av det tecken, som vi sett konungar och herrar nyttja som sinnebild för sitt fridshägn, sin härförarmyndighet och kanske sin jurisdiktion. Den uppresta skölden i konung Knuts mandråpsstadga betecknar ännu helt enkelt den frie skånske bondens husfrid. Att stadgan delvis ställer denna under konungsfridens hägn inverkar ej på rättssymbolens innebörd somsådan. Som tecken för det kungliga fridshägnet självt omtalas skölden i en något mer än hundra år yngre norsk rättarbot. Strävanden att få till stånd ett offentligt gästgivareväsen framträda sedan 1200-talets sista decennier i Nordens alla riken.®® I Sverige tages det första steget genom Alsnöstadgan av 1279 med dess noggranna regiering av böndernas skyldighet att hysa vägfarande och mot ersättning tillhandahålla dem mat och foder.®^ Samtidigt påbjudes, tillsättande av »rättare» i varje by med särskilt tjänsteuppdrag att i första hand svara för besvärets riktiga fullgörande. Organisationen utbygges av Magnus Eriksson i Skenningestadgan av 1335 och Upsalastadgan av 1344 med befallning om taverners inrättande vid allfarvägarna mellan storbyarna med deras rättare.®® I Danmark påbjöd konung Erik Clipping i en stadga, utfärdad i samband med herremötet i Elelsingborg 1283, anordnande av »tillräckliga taverner för resande».®® Och även i Norge hade redan på konung Erik Prästhatares tid (1280—1299) under hertig Håkans och stormännens medverkan utgivits en kunglig förordning om »tavernehus runt landet på varje hel och halv dagsled». Den förlorade stadgan är känd genom omnämnanden i de nya »rättarböter» i samma ärende, som utfärdades av Håkan Hålägg, sedan han själv blivit konung, sannolikt 1303. Gemensamt för alla dessa äldsta nordiska gästgiveristadgar är att det organiserade besväret dels genom själva det kungliga initiativet, dels genom särskilda skydds- och straffbestämmelser mer eller mindre tydligt framträder som en inrättning under konungsfridens hägn och dess fullgörande i viss mån som en konungstjänst. De svenska påbuden ha tillFör Sverige se H. Hildebrand Sveriges medeltid, 1. s. 1007 ff., P. Jacobsson, Gästgifvcri- och skjutsningsbesvärens uppkomst och äldsta utveckling (i: Nationalekonomiska studier tillägn. Prof. D. Davidson=Ekonomisk Tidskrift, 21. 1919:2, s. 47 ff.); för Danmark; P. Kofod Ancher, Sami. jurid. Skrifter, 1 [1807], s. 524 f.; L. Holberg, Konge og Danehof, 1, s. 121, 141 f.; G. L. Baden, Afhandlinger i Fiedernelandets Kultur- Stats- Kirke- og Litterier-Historie, 1 (1820), s. 216; för Norge: Y. Nielsen, Det norske Vejvsesens Udvikling för 1814 (i: [Norsk] Historisk Tidsskrift, 4 [1877]) s. 232 ff. Sv. Dipl., ®8 Sv. Dipl., 3, 3175, 3864. *® Aarsberetn. fra det K. Geheimearchiv, 5 [1871—75], 5, 17. ’® NGL, 3, s. 136; 4, s. 357 ff. Konung Håkans påbud om taverner beröras kort i ännu en rättarbot av den 29 maj 1303 (a.a., 3, s. 138).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=