RB 31

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIOFÖRSTA BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAVOCH CARIN OLIN

Erland Hjärne Land och ledung Ur Erland HJärnes historiskaförfattarskap o utgivet av Gösta Aqvist Del 1 A.-B. Nordiska Bokhandeln, Stockholm, i distribution

ISBN 91-85190-14-4 Tryck: Bloms Boktryckeri AB, Lund 1979 Sats: 10Vl2‘ Garamond Papper: 105 g antikrandat gultonat, Klippanbruken

Innehåll Förkortningar Utgivarens förord Erland Hjärne Av Gösta Hasselberg . . . Erland Hjärnes förord .... I Bjärköarätt och ledungsrätt Inledning Kap. 1. Skeppsdomstolen Kap. 2. Skölden Kap. 3. Ledungsfjärdingar Kap. 4. Bytesskifte 3 7 17 19 21 23 59 91 118 Bilaga 1. Ansgarii Vita såsom källa för Sveriges äldsta historia. Föredrag av Harald Hjärne vid Språkvetenskapliga Sällskapets sammanträde den 3 november 1890 131 Bilaga 2. Gulatingslagens ölgillesdomstol. Uppsats utbruten ur Bjärköarätt och ledungsrätt, Kap. 1, Skeppsdomstolen 144 II Worthxld III Tolft och hundare IV Alfheimar 153 209 329

Förkortningar Aslak Bolts jordebok Additamenta AustfirSinga sogur, ed. J. Jakobsen (Köpenhamn 1902—1903). Den seldre Borgarthings- eller Vikens Christenret, B användes även sporadiskt omMagnus lagabotes bylov. Byggningabalken Slagsmålsbalken (i I VgL) Bjarkeyjarréttr eller Bjärköarätten Magnus lagabotes bylov Dråpamålsbalken I (i MELL), om dråp med vilja Diplomatarium Dalekarlicum (ed. C. G. Kröningssvärd och J. Lidén). DiplomatariumNorvegicum Dråpsbalken Dråpamålsbalken I (i MELL, MEStL o. KrLL), om dråp med vilja DiplomatariumSuecanum Eidsivathingslov(en) eller .^Idre Eidsivathings-Christenret Edictus Rothari AB Add. Austf.s. B BB BB } Bj BjR Bl DBVL DD DN DrB DrVl DS E Ed. Roth. Eriks Sjell L |Eriks Sjellandske Lov ESL Ejjs Edsöresbalken Fredsbalken (i II VgL) Frostathingslov(en) Fornaldarsogur NorSrlanda, ed. C. C. Rafn, (Köpenhamn 1829—1830). Förnämesbalken (i I VgL och II VgL). Frostathingslov —Indledning flock se Fas Fornmanna Sogur I—XII, (Köpenhamn 1825—1837). Förnämesbalken (i I VgL och II VgL) Förnämessaker Gulathingslov(en) Giftermålsbalken Gamle Danske Love, ed. Kolderup-Rosenvinge, (1821—1846). Glossarium F F Fas FB Fi fl. Fld FMS Forn B FS G GB GDL G1 Gloss GottL Gottl } Gutalagen

Hirdskrå handskrift(en) Heimskringla, cd. F. Jönsson (Köpenhamn 1893—1901) Historiska handlingar, utg. av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia Hakonarbök Hälsingelagen Jordabalken (i I VgL och II VgL) Jönsbök Jordabalken H hdskr Heimskr. HH Hk HL IB Jb JB JL Jyd.L. Jut.L. Jutska lagen k. kapitel Konungabalken Kyrkobalken Köpmålabalken Kristiania Kristnu balkccr Kristoffers landslag Kröka-Refs saga og Kroka-Refs rimur, ed. Palmi Pälsson (Köpenhamn 1883). Magnus lagabotes landslov Leges Leg. Liutpr. Leges Liutprandi Leg. saga legendariske saga Lex Ripuar. Lex Ripuaria Lex Sal. Lex Salica KgB KkB KpB Kra KrB KrLL Krök. L Leg. 11b Landsleiebolk (i Jönsbök) Om mandråp (i I VgL) Mand. Md ManhB Manhelgdsbalken MB MELL MEStL MGH Magnus Erikssons landslag Magnus Erikssons stadslag Monumenta Germania: Historica Borgarthings nyere Kristenret Norske Gaardnavne I—XVIII, utg. O. Rygh (Kra 1897—1924) NB } NG NGN NGL Norges Gamle Love Norske Herredags-Domboker Namn och Bygd Norske Regnskaber og Jordeböger fra det 16de Aarhundrade I—IV (Kra 1887—1906) Norske Rigs-Registranter I—XII (Kra 1861—1891) principium Rättlösabalken (i I VgL och II VgL) Riksarkivet Rättegångsbalken Rode Bog, Biskop Eysteins jordebok, utg. H. J. Huitfeldt, (Kra 1879) NgL NHD NoB NRJ NRR pr R RA RB RB

Rättlösabalken Riksarkivets pergamentsbrev Rctl.B RPB saga s. s.Hak.goÖa Håkon den godes saga Svenskt Diplomatarium Södermannalagcn Skånelagen Skånska stadsrätten S.D. SdmL SkL SkL IV Skipm.B Skeppsmålabalken (i MEStL) 1 SL Södermannalagen SM I SmL sammansatt, sammansat(te) Sveriges traktater med främmande magter, utg. av O. S. Rydberg strof Sturlunga saga, ed. G. Vigfusson, (Oxford 1878). Kung Sverres kristenrätt Vådamålsbalkcn (i ögL) Utgärdabalken (i II VgL) Upplandslagen Vådamålsbalken (i ÖgL) Byalagsbalken (Wil)a:rbo balkxr) (i UL) Äldre västgötalagen Yngre västgötalagen Västmannalagen Balken om vådasår (i I o. II VgL) Rättegångsbalken (i HL) Tjuvabalken (i I o. II VgL) Rättegångsbalken Tjuvnadsbalken Ärvdabalken sms. ST str. Sturl. Sv. Uab B UB UL Va VB I VgL II VgL Vm VmL f l VS 1>B I>B bgB bjB .-E ÖGL \ östgötalagcn i ÖgL

Utgivarens förord När Erland Hjärnes i maskinutskrift föreliggande arbeten från professorskonkurrensen 1928 nu av trycket utgives, så sker detta i första hand därför att de fortfarande måste anses ha ett mycket stort rent vetenskapligt värde och därmed lämna ett utomordentligt bidrag till den diskussion kring de av Hjärne behandlade spörsmålen, som inte bör avstanna och där varje inlägg kan påräkna intresse. I det »Förord» som föreligger av hans hand har han uttalat en önskan om sådan publicering, en önskan som inte minst torde ha haft sin grund i att i tryckta »Handlingar angående professuren i historia vid Uppsala universitet» (1930) tämligen utförliga referat av arbetet Tolft och hundare varit tillgängliga, utan att arbetet därför blivit föremål för citering, när andra författare senare uttalat sig i detta ämne. Uppenbarligen är det också otillfredsställande att hänvisning äger rum till arbeten som inte är särskilt lätt tillgängliga. Det inte bara försvårar det vetenskapliga tankeutbytet utan kan också ge intryck av att sådant inte skulle vara önskvärt. De som lärt känna Erland Hjärne vet vilken vikt han tilläde dokumentationen av källor och premisser och därmed upphovsrätten till det vetenskapliga arbetet och dess resultat vare sig detta gällde andra eller honom själv. Det har därför kommit att betraktas som en bjudande plikt att i publiceringsfrågan söka tillmötesgå hans intentioner. Vid utgivandet har det betraktats som angeläget att låta dessa arbeten framstå i det skick man kan antaga att han själv skulle ha önskat se dem och att med andra ord ändra så litet som möjligt i desamma. Man följer därvid hans uttalande i »Förord» av april 1955, att »låta dem tryckas i väsentligen samma enligt min (Hjärnes) egen uppfattning utkastartade och ofullbordade skick, hvari de befunno sig hösten 1928». Det kan ifrågasättas om inte Erland Hjärne vid nedskrivandet av detta »Förord» förbisåg att han själv arbetat med och efterlämnat vissa förändringar, företagna sommaren 1953, som han givetvis betraktade som förbättringar. Detta gäller i första hand inledningen till Bjärköarätt och ledungsrätt samt början av detta arbetes första kapitel (»Skeppsdomstolen»). Från samma tid stammar den ur detta första kapitel utbrutna

4 uppsatsen Gulatingslagens ölgillesdomstol, vartill föreligger inte mindre än fem påbörjade utkast. Tre av dessa är helt fragmentariska medan ett företer vissa lakuner, som dock lätt kan utfyllas med tillhjälp av det återstående. Under arbetet med utredigeringen har det vidare visat sig att några exemplar av maskinutskriften till arbetet Tolft och hundare uppenbarligen använts av Hjärne som underlag för föredrag eller inlägg vid seminarieövningar. I ett exemplar finnes sålunda en påbörjad indelning i underavdelningar (Norsk ledungstolft, Upländsk sockentolft) samt påbörjad utfyllnad av noter. I ett annat har Hjärne efter publiceringen av de båda arbetena Rod och runor (Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, Årsboken 1946) och Roden (Namn och Bygd 1947) meddelat anvisningar omförändringar i redigeringen av innebörd att bl.a. tre längre noter 189, 201 och 206 skulle inarbetas i texten varjämte han försett arbetet med en efterskrift. Ehuru över tjugo år har förgått sedan de ursprungliga arbetena fullbordats, har det ansetts lämpligt att hans senare uttalade önskan härvidlag borde beaktas, vilket också skett. Som ett ytterligare avsteg från Erland Hjärnes önskan om publicering i det skick hans arbeten förelåg 1928 bör även betraktas den utgåva av Svearna enligt Tacitus, som kommer att avsluta del 2. Här är förhållandet något annorlunda. Första delen av detta arbete publicerade Hjärne 1938 i samband med Inbjudningar till doktorspromotionerna i Uppsala universitets aula tisdagen den 31 maj 1938 under titeln Bernstensriddaren och Tacitus. Några anmärkningar om källan för Germ. 44, 45. Denna del av arbetet är försedd med noter. Erland Hjärnes avsikt var att publicera arbetet Svearna enligt Tacitus i sin helhet i Uppsala Universitets Årsskrift vid något senare tillfälle. Sådan publicering kom dock ej till stånd. Återgivandet av detta arbete, som tidsmässigt är det äldsta, fullbordat 1925, sker nu på följande sätt: Det »Förord», som inleder avhandlingen, får inleda denna utgåva, då där redovisas Hjärnes ställning till tidigare och samtida forskning inom Germaniacmrådet {Stein, Norden) samt hans kritik av läsarter hos vissa emendatorer av Germaniatexter. Därefter återges ett omtryck av den ovan angivna uppsatsen i 1938 års inbjudningsskrift Bernstensriddaren och Tacitus, som sedan följes av återstoden av avhandlingen. Ett av de maskinskrivna exemplaren av denna avhandling har av Hjärne begagnats som underlag till föreläsningar och därvid av honom försetts med noter huvudsakligen till källställen i Germania samt hänvisningar till litteratur. Anhopningen av noter till vissa ställen i texten är dock sådan att det är uppenbart att arbetet med noterna inte av Hjärne betraktats somavslutat. Hjärnes arbete Svearna enligt Tacitus blir härigenom tillgängligt i sin

5 helhet, även om det inte kan presenteras i det skick, som man föreställer sig att Hjärne hade önskat. Slutligen må påpekas ytterligare ett avsteg av mera formell natur. Erland Hjärne var uppvuxen med gammalstavning och tillämpade konsekvent dylik i sina alltid handskrivna manuskript. Vissa arbeten har vid maskinutskrivningen till 1928 års konkurrens förblivit gammalstavade, medan andra har genomförd nystavning, allt troligen beroende på utskrivaren. Erland Hjärnes till trycket befordrade skrifter från slutet av 40-talet och början av 50-talet har genomförd nystavning. Den utgåva av hans skrifter, som nu presenteras, har genomförd nystavning med undantag av Hjärnes »Förord» och hans utskrift av Harald Hjärnes föredrag Ansgarii Vita såsom källa för Sveriges äldsta historia, hållet vid Språkvetenskapliga Sällskapets sammanträde den 3 november 1890. Interpunktionen har däremot inte ändrats då i så fall något av stilens karaktär skulle kunna gå förlorat. Inte heller har ett stort antal av Hjärne markerade noter utfyllts. Hjärnes bruk av förkortningar varierar, varför såväl lagar som balkar kan ha flera beteckningssätt, något som framgår av förkortningslistan. Någon normalisering härvidlag har inte av utgivaren företagits. Den titel. Land och ledung, under vilken denna samling av Erland Hjärnes arbeten presenteras, är inte hans och återfinnes inte heller i något i samlingen ingående arbete eller någon underavdelning till sådant, utan är utgivarens. Den är sålunda inte sanktionerad av Hjärne. Med hänsyn till omfattningen av denna samling har det ansetts ändamålsenligt och värdefullt om man kunde referera till densamma och i den ingående arbeten under en gemensam titel, som också i stort anger innehållet och föremålet för dessa arbeten. Genom underrubriken har vidare givits en tidsbestämning för arbetenas tillkomst. En av Erland Hjärnes lärjungar, professor Gösta Hasselberg, har till denna utgåva lämnat en intressant och ingående levnadsteckning över Erland Hjärne. Under arbetet med utredigeringen har Hasselberg gått ur tiden och levnadsteckningen över Hjärne torde därför vara den sista för offentligheten avsedda uppsatsen av hans hand. På några punkter har utgivaren funnit lämpligt att meddela en kortfattad kommentar, vilket utmärkts genom en Detta har särskilt ägt rum vid fall, där flera versioner av Erland Hjärne föreligger eller där uppenbara felaktigheter eller förbiseenden ha förekommit. Till sist frambär utgivaren sitt varma tack till Harriet Hamilton för värdefull hjälp och intresserat bistånd med det omfattande korrekturarbetet. Gösta Äqvist

r r / v-

Erland Hjärne Av Gösta Hasselberg Erland Hjärne föddes i Uppsala den 13 juli 1887 Harald Hjärne och hans maka Eva Rezelius och dog där den 26 april 1969. Med undantag för läsåret 1920—21, då han tjänstgjorde som lärare i statskunskap vid den nyinrättade Åbo akademi, var han hela sitt liv bosatt och verksam i Uppsala. Han avlade mogenhetsexamen vid Uppsala högre allmänna läroverk i maj 1905 och inskrevs som student vid universitetets filosofiska fakultet i september samma år. Hans djupgående och omfattande humanistiska och samhällsvetenskapliga studier ledde först till en fil. kand-examen våren 1912 och därefter till en dubbel licentiatexamen, i statskunskap 1915 och i historia 1918. För doktorsgrad disputerade han aldrig men blev 1932 filosofie hedersdoktor och 1958 juris hedersdoktor, båda gångerna vid Uppsala universitet. Erland Hjärnes studentår inföll under den period av stark uppblomstring för de humanistiska vetenskaperna, som decennierna kring sekelskiftet 1900 innebar för Uppsala universitet. De mest berömda och lysande företrådarna för denna humanistiska storhetstid var de ungefär jämnåriga historikern Harald Hjärne, språkmannen Adolf Noreen och litteraturhistorikern Henrik Schiick, vilka som forskare och akademiska lärare i hög grad präglade perioden. Mest dominerande genom sin personlighet och sitt auktoritativa framträdande i skrift och tal var Harald Hjärne. Denne, som var född 1848 och professor i historia från 1887 till 1913, intog genom sitt vittomfattande och tankedigra skriftställarskap en position i Sveriges andliga liv, som sträckte sig långt utöver de historiska studiernas och forskningarnas egentliga domäner. Han deltog även i den politiska debatten och verkade som aktiv politiker i riksdagen under perioderna 1902—08 (AK) och 1912—18 (EK). Hans originella och självständiga person kunde svårligen infogas i partifållorna, men han hade stort inflytande och gjorde framför allt i unions- och försvarsfrågorna betydelsefulla insatser. av professor som son

8 Även Erland Hjärne blev före och under första världskriget starkt politiskt engagerad. Han anslöt sig till de aktivistiska unghögerkretsar, som fick sina opinionsorgan i tidskrifterna Vårdkasen och Svensk lösen. För den sistnämnda skrev han en berömd nationalistisk programartikel med titeln »Det levande fäderneslandet». Han var livligt verksam i studentpolitiken i samband med borggårdskrisen och senare i Finlandsrörelsen. Omkring 1920 inträffade ett nytt skede i Erland Hjärnes liv. Han drog sig helt tillbaka från politiken och inriktade sig på en ämbetsmannakarriär inom de lärda verken. Han började tjänstgöra vid landsarkivet i Uppsala men övergick efter några år till universitetsbiblioteket. Framförallt ägnade han sig emellertid åt en intensiv vetenskaplig verksamhet. Efter faderns död 1922 övertog han den stora, av Harald Hjärnes rika bibliotek fyllda professorsvåning vid österplan 13, där han vuxit upp. Då modern dött redan 1914, stod han ensam och inrättade sig för en forskartillvaro. Erland Hjärne hade debuterat som vetenskaplig författare redan under studietiden. Hans tidigaste tryckta skrifter utgjordes av några filologiska och textkritiska undersökningar av äldre svensk diktning, som publicerades i den språkvetenskapliga tidskriften Språk och Stil under åren 1912— 1914. Hans första större vetenskapliga arbete var emellertid historisktstatsvetenskapligt och behandlade problemi den svenska författningshistorien. Det trycktes i en första version i Svensk lösen 1918 men utkomsenare i bokform1929 under titeln »Från Vasatiden till Frihetstiden». Arbetet tecknar frihetstidsförfattningens historiska bakgrund, och temat är konstitutionalismens framväxt och genombrott i det svenska statsskicket. Författaren ställer mot varandra en dynamisk och en statisk uppfattning av statslivet och visar, hur det under vasatiden ännu väsentligen dynamiska statsskicket utvecklades till frihetstidens i huvudsak statiska, konstitutionellt fixerade författning. Till denna avhandling anknyter en i Historisk tidskrift 1916 tryckt större uppsats med titeln »Ämbetsmannaintressen och politiska doktriner på 1719 års riksdag», som behandlar den för det frihetstida statsskicket så väsentliga voteringsreformen på riddarhuset. Den 1919 publicerade uppsatsen »Biskop Thomas av Strängnäs visa om striden för Sveriges frihet» är visserligen till sina huvuddelar filologisk och textkritisk men leder fram till en analys av frihetsbegreppet i den medeltida svenska staten. Erland Hjärnes vetenskapliga intressen kom emellertid att bli alltmer inriktade på de allra tidigaste skedena av Sveriges historia. Han hade tidigt publicerat ett par skrifter med arkeologiskt och förhistoriskt innehåll. På 1920-talet fördjupade han sig mer och mer i Nordens äldsta historia. Det som särskilt lockade honom här var det svenska samhället, sådant

9 det först kan skönjas i källorna, framförallt i lagarna. Kring dessa problem byggde han ut ett stort forskningsprogram, som han ägnade några intensiva forskarår åt. 1928 blev ett ödesår i Erland Hjärnes liv. Ludvig Stavenow, som 1914 kallats till Harald Hjärnes efterträdare, skulle hösten 1929 lämna professuren som emeritus, och tjänsten utlystes ledig. Erland Hjärne ställdes nu inför ett svårt avgörande. Hans stort upplagda forskningsprogram hade ännu icke hunnit genomföras, och hans högsta traktan var att i ostört lugn få slutföra det. Harald Hjärne var en legend i vida kretsar långt utanför Uppsala och högt beundrad och respekterad av sonen. De krav, som kunde komma att ställas av andra och icke minst av honom själv, på att föra Hjärnetraditionen vidare, dessutom under en epok, då historieforskningen i Sverige var i full färd att ledas in på helt nya banor, kom Erland Hjärne att rygga tillbaka. Efter hårda påtryckningar av vänner och beundrare gick han dock till slut ytterst motvilligt med på att söka tjänsten. Trots att han kunde åberopa en icke obetydlig publicerad vetenskaplig produktion, måste hans tyngst vägande forskningsmeriter för professuren bli de ännu otryckta verken. Manuskripten till dessa samlades, renskrevs och lämnades in bland specimensskrifterna. Till omfattningen uppgick de till c. 1000 maskinskrivna foliosidor. I en till ansökningshandlingarna fogad »Förklaring» har Hjärne redogjort för sitt forskningsprogram och angivit, hur de i manuskript ingivna undersökningarna jämte ett par icke ingivna, ännu icke genomförda sådana planlagts och inbördes hängde samman. De inlämnade, färdigställda manuskripten var sju till antalet. Kronologiskt sett var den äldsta såväl ifråga omtillkomsttid som ämne en undersökning med titeln »Svearna enligt Tacitus». I denna behandlas den äldsta litterära källan till Sveriges historia och de av denna väckta problemen om samhällstillstånd och kungadöme. Den mycket diskuterade notisen om svearnas vapenlöshet vill Hjärne förklara med en temporär konungs- och köpfrid på en marknadsplats. Tematiskt sammanhänger därför Tacitusundersökningen med ett viktigt inslag i Hjärnes fortsatta forskningar, den äldsta nordiska marknadsrätten —bjärköarätten. Tacitus berömda karakteristik av svearna såsom »mäktiga genom skepp» visar även framåt mot dessa forskningar. I centrum för dem står nämligen det gamla ledungsväsendet, den från alla de nordiska länderna kända sjömilitära organisationen och dess betydelse för statens, kungadömets och de offentligrättsliga indelningarnas utveckling. Den för konceptionen bärande idén är att ledungsskeppets konstruktion och de för besättningens rekrytering och arbete ombord utbildade rätts-

10 reglerna kommit att läggas till grund för statliga territoriella indelningar, som framträder i de äldsta lagarna. För att belysa detta underkastas hela det nordiska lagmaterialet djupgående, vittsyftande komparativa undersökningar, där de mest skiftande aspekter anlägges. Den stora textmassan kan uppdelas i två huvuddelar. Den ena kan samlas under en av Hjärne angiven tänkt gemensam titel: »Härskeppet. Studier i konungsfridens och de offentligrättsliga indelningarnas äldre historia i Norden». Hit hör först och främst tre av de ingivna avhandlingarna: »Bjärköarätt och ledungsrätt», »Worth^eld» samt »Tolft och hundare». Huvudtemat för den förstnämnda är ett samband, som Hjärne anser sig ha visat mellan civil bjärköarätt och militär ledungsrätt och som han menar tyda på en ursprunglig förbindelse mellan bjärköarätt och ledungsväsen. Forskningen leds i fortsättningen över till en för de svenska ledungsdistrikten utmärkande fjärdingsindelning, som enligt Hjärne har nautiskt ursprung i en fyrrumsindelning hos ledungsskeppet, och vidare till de livligt diskuterade vetenskapliga problemen om hundarets och härådets äldsta historia. »Worthzeld» handlar om Vederlaget, den danske konungens hird. Metodologiskt och tematiskt är undersökningen analog med den föregående avhandlingen. Etymologiskt sammanhänger worth^eld enligt vad Hjärne visar med den fornnorska och fornsvenska termen varphald, som betyder vakthållning, och en analys av de för Vederlaget gällande rättsreglerna under jämförelse med annan nordisk rätt leder till konklusionen, att en för Vederlaget karakteristisk territoriell storfjärdingsindelning av Danmark ytterst går tillbaka på hirdens organisation för tjänstgöring på konungens ledungsskepp. I sammandragen form redovisade Hjärne under professorskonkurrensen dessa sina resultat i en mycket uppmärksammad provföreläsning över självvalt ämne, som 1929 trycktes i tidskriften Namn och Bygd under titeln »Vederlag och sjöväsen». »Tolft och hundare» ägnas direkt åt hundaresproblematiken. Med utgångspunkt i den i norsk ledungsrätt förekommande, av tolv män bildade manskapsenheten tylpt ger Hjärne en ny förklaring till en gammal territoriell indelning i tolfter, varav spår finns i Upplandslagen och annat uppländskt material. I förening med en från Svealand väl känd och belagd tredingsindelning ingår denna tolft i hundarets äldsta organisation, som enligt Hjärnes mening sammanhänger med en ålderdomlig typ av ledungsskepp. En yngre fjärdingsindelning av hundaret förklaras därefter stå i samband med övergången till en ny större fartygstyp, liksom hundarets utveckling genomgående har bestämts av dess uppgift i ledungsorganisationen. I den gamla stridsfrågan om termen hundare avvisar Hjärne den s k mängdteorien. Liksomnär det gäller den territoriella beteckningen tolft.

11 vill han finna förklaringen även på benämningen hundare i en av manskapsstyrka bestämd numerisk terminologi. Jämte dessa tre utarbetade avhandlingar skulle enligt Hjärnes redovisade plan i den under namnet »Härskeppet» samlade forskningen ingå två påbörjade men icke slutförda undersökningar, den ena kallad »Härad», den andra »Fyrtiomarksboten». I den förra avsåg Hjärne att visa upp, att även häradet hade ett ursprungligt samband med ledungsväsendet. Den senare skulle ägnas åt en i Hjärnes »Förklaring» utförligt redovisad hypotes, enligt vilken den i det ursprungligen duodecimala gamla nordiska bötessystemet inkomna, märkliga och svårförklarliga fyrtiomarksboten har sin utgångspunkt i ledungsväsendet, I ett mera löst samband med den under »Härskeppet» sorterande textmassan står ett par andra utarbetade och ingivna avhandlingar. Den ena har titeln »Alfheimar» och sammanhänger med Hjärnes häradsforskningar. Problemet gäller här uppkomsten av den svensk-norska riksgränsen vid Göta älv, som förklaras med hjälp av vissa fyrahäradsgrupper och en på denna väg rekonstruerad förhistorisk bygdeenhet kring älven. Den andra avhandlingen är ett direkt led i Hjärnes ledungsforskning. Den heter »Norska ledungsflottans skeppstal» och utreder ingående ett ämne, som tidigare varit föremål för stor uppmärksamhet i norsk historisk forskning. Den andra huvuddelen av textmassan hör till den återstående av de sju ingivna fullt utarbetade avhandlingarna. Denna utgöres av en stor c 250 manuskriptsidor omfattande undersökning med titeln »^okkabot och fullrättsbot». Avhandlingen kan sägas stå i ett negativt samband med det för den förut redovisade stora gruppen av manuskript centrala ledungstemat. Utgångspunkten är nämligen ett par stadganden i Östgötalagen om hedersbot för den som hade stallara ok stekara ok fiuratighi scessa a sialfs sins kost. Detta har tidigare ansetts höra samman med ledungsväsendet och innebära ett privilegium för stormän, som ensamma förmådde utrusta ett fyrtioroddarskepp. Hjärne avvisar emellertid tolkningen s^essa som roddare och anser, att uttrycket i stället syftar på hirdmän. Härmed kommer undersökningen att föras utanför hans egentliga ledungsforskning och inriktas på ett helt annat område. Undersökningens inriktning och avhandlingens innehåll anges klart i undertiteln: »Studier i ståndssamhällets och bötessystemets äldre historia i Norden». Vad som behandlas är ett gammalt system av injurieböter, dvs sådana som utgick för personlig kränkning — äreförnärmelser. Dessa böter var i stor utsträckning socialt graderade och gör det därför möjligt att även studera ståndsskiktningar i samhället. Undersökningarna är vä-

12 sentligen straffrättshistoriska, men de ingående analyserna av och jämförelserna mellan de västnordiska fullrätts- och de östnordiska {jokkabotssystemen ger mycket rik belysning åt de mest skilda förhållanden inom den gamla nordiska rätts- och samhällshistorien. De sakkunniga i professorskonkurrensen ställdes inför en mycket svår uppgift, när det gällde att rätt bedöma och värdesätta denna stora manuskriptmassa av delvis ofullbordade undersökningar, som byggde på ett svårbearbetat material och en mycket omfattande vetenskaplig litteratur. Fyra sakkunniga hade utsetts, två från Lund och två från Uppsala. Lundensarna var historieprofessorerna Lauritz Weibull och Gottfrid Carlsson, upsaliensarna professorn i historia Georg Wittrock och professorn i rättshistoria Karl Gustaf Westman. Fyra sökande hade anmält sig, vilka alla befanns vara profcssorskompetenta. Det stod emellertid redan tidigt klart, att de två huvudkandidaterna, som måste få ett avgjort försteg framför de två andra, var Hjärne och dåvarande förste arkivarien, sedermera riksarkivarien Bertil Boethius, vilken kunde åberopa en omfattande tryckt vetenskaplig produktion och betydande meriter somarkivforskare. Samtliga sakkunniga gav i sina sammanfattande bedömningar Fijärne ampla lovord för lysande begåvning, vittomfattande lärdom och humanistisk bildning, originalitet, uppslagsrikedom, kombinationsförmåga och gestaltande vetenskaplig fantasi. Även Lauritz Weibull instämde i lovorden över Hjärnes forskarbegåvning och imponerande lärdom men tog principiellt kraftigt avstånd från hans metoder och förklarade sig anse, att modern medeltidsforskning sedan länge slagit in på andra vägar än dem, somHjärne alltjämt följde. När det gällde förslagsrum, fick emellertid Boethius mycket gedigna tryckta produktion fälla utslaget för tre sakkunniga, som placerade honom i första rummet och Hjärne i andra. Gottfrid Carlsson ensam tillerkände Hjärne tveklöst första platsen före Boethius. K. G. Westman ansåg det som en avgjord svaghet, att en så stor del av Hjärnes skrifter förelåg endast i manuskript, men förklarade att om de i tryckt form inlämnats vid en ansökan till en professur i rättshistoria, skulle de varit tillräckliga för att styrka vetenskaplig forskningskompetens även i detta ämne. När Humanistiska sektionen den 8 mars 1930 behandlade befordringsärendet, visade det sig, att det här rådde en mycket stark stämning för Hjärne, som i februari förordnats till docent i historia. Ett stort antal av sektionens medlemmar inkom med utförliga vota, som granskade och kompletterade sakkunnigeutlåtandena och bl a underkände nedvärderingen av manuskripten, därför att de ej var tryckta, samt kom till slutsatsen, att Hjärnes överlägsenhet var klart styrkt. Omröstningen utföll så, att av

13 18 röstande sektionsmedlemmar 16 satte Hjärne i första rummet, en jämställde Hjärne och Boethius och en (Wittrock) satte Boethius främst. I konsistoriet, som enligt då gällande bestämmelser hade att upprätta förslag till tjänsten, visade det sig, att Humanistiska sektionens ställningstagande hade gjort ett mycket starkt intryck. Av de 25 konsistorieledamöter, som röstade den 29 mars 1930, satte 21 Hjärne på första plats, medan endast fyra ansåg sig böra följa sakkunnigemajoriteten och placera Boethius i detta rum. Förslaget följdes sedan av regeringen, och den 25 april 1930 utnämndes Hjärne till professor. Ett och ett halvt år hade gått, sedan ansökningshandlingarna ingivits i november 1928. Den långa tillsättningsproceduren hade varit pressande och påfrestande för Hjärne. Han hade redan tidigare i livet lidit av depressioner och drabbades nu av en svår sådan, som först långsamt hävdes. Han nödgades ta tjänstledighet, och det dröjde fram till 1933, innan han trädde i tjänst. Hans ambitioner och ansvarskänsla för ämbetet gav honom snart en stor arbetsbörda. Denna ökades ytterligare genom olyckliga omständigheter. Hans kollega på den andra historieprofessuren i Uppsala, Georg Wittrock, drabbades nämligen av svår ohälsa och tvingades redan 1934 att begära sjukledighet. Denna förlängdes sedan år efter år, och Wittrock kom att förbli tjänstledig ända fram till sin pensionering 1942. Detta ledde till att Hjärne under dessa år ensam som professor fick överta ansvaret för historieämnet vid universitetet. Hans möjligheter att bedriva eget vetenskapligt arbete blev härigenom starkt beskurna. Han ägnade sig dock åt att på uppdrag av Bonniers förlag redigera och ge ut en upplaga av Harald Hjärnes skrifter, varav fyra band kom ut under åren 1932— 1940. En särskilt maktpåliggande ämbetsuppgift fick Hjärne under sina tidigare professorsår i att övertaga och under slutskedet medverka i att till disputation föra fram ett förhållandevis stort antal doktorsavhandlingar och svara för bedömningen av dem. Det gällde här i regel mycket omfattande och kvalificerade avhandlingar, där han själv icke varit med om att påverka ämnesvalet, och som spände över vitt skilda områden från medeltid till 1800-tal. Även de senare av honom själv initierade doktorsavhandlingarna företer stor spridning ifråga om ämnen och epoker. I endast jämförelsevis ringa grad leddes hans lärjungar in på hans egna specialforskningsområden. Sammanlagt ett drygt tjugotal doktorsavhandlingar framlades under Hjärnes professorstid med honom själv som huvudansvarig lärare. Med fullt återvunnen hälsa hade Erland Hjärne vid mitten av 1930-talet börjat bygga upp ett eget licentiatseminarium, vilket snart samlade entusi-

14 astiska, arbetsvilliga deltagare. Somseminarieledareimponerade han med en oerhörd bredd i lärdomoch beläsenhet, icke endast inomhistoriens egentliga domäner, inräknat rättshistoria och idéhistoria, utan även inomgränsområdena, särskilt de filologiska. Under övningarna drev han först och främst en klar fixering av problemställningarna och en omutligt sträng källkritik med koncentration på textanalysen. Inget för undersökningen relevant källställe lämnades, förrän det slutgiltigt och entydigt tolkats eller dess genom tvetydighet eller oklarhet bristande källvärde ådagalagts. Hållfasthetsgraden av de grundstenar, som skulle bära upp konstruktionerna måste vara säkert fastställd. I sin kritik var han positivt uppmuntrande och som handledare alltid välvilligt hjälpsam. Men han hade också en stark känsla för varje forskares integritet och en utpräglad motvilja mot att i detalj dirigera lärjungarnas arbete. Hans eget fulländade språkliga mästerskap ställde höga formella krav på framställningen. Licentiatutbildningen syftade enligt Hjärnes uppfattning till att göra licentiaten kompetent att på egen hand utarbeta en doktorsavhandling, somi allt väsentligt skulle vara dennes eget verk. 1942 lämnade Georg Wittrock definitivt sin professur, och Erik Lönnroth blev hans efterträdare. Härigenom förbättrades Hjärnes situation avsevärt, och han fick ökade möjligheter till eget vetenskapligt arbete. Dessa utnyttjades också i hög grad, och under sitt sista decennium som professor kom han in i en period av stark vetenskaplig produktivitet, som avsatte en rad fullt utarbetade tryckta arbeten. Under åren 1945—1952 publicerade han sålunda ett tiotal skrifter av växlande omfång, som sammanlagt uppgår till över 700 trycksidor. Det märkliga med denna produktion är, att det icke var delar av den stora otryckta manuskriptmassan, som Hjärne nu började publicera. Det rör sig i stället till allra största delen om nyforskning. Skrifterna behandlar dock genomgående den äldre medeltidshistorien och det äldsta svenska samhället. I en del fall har de nära anknytning till eller utgår från de otryckta verken. Särskilt gäller detta de första större, inbördes nära sammanhängande studierna »Rod och runor» (HVUÅ 1946) och »Roden. Upphovet och namnet. Området och jarlen» (Namn och Bygd 1947). Här söker Hjärne med uppbåd av hela sin filologiska lärdom och källkritiska skärpa att fixera grunderna för det vetbara i Rodenproblemet. Hänvisningar ges till kompletteringar ur »Tolft och hundare» och »Bjärköarätt och ledungsrätt», vilka arbetens utgivning i noterna anges somnära förestående. Till de större skrifterna i denna produktion hör också »Från Alsnö till Sko» (HVUÅ 1951) och »Fornsvenska lagstadganden» (HVUÅ 1949—51), vilka likaledes har inre samband med varandra. Ett bärande huvudtema är här tesen omett under romerskrättsligt inflytande {lex quisquis) i svensk

15 1200-talsrätt framväxande, hos MagnusBirgersson och kretsen kring honom framträdande majestätsbegrepp och majestätsbrottsdelikt. Utslag av sådana tankar vill han finna även i Alsnöstadgans rättsideologiska motiveringar. Erland Hjärnes sista publicerade skrift heter »Svethiudh» (Namn och Bygd 1952). Det är en kring Snorre Sturlassons berömda Sverigeskildring samlad, djuplodande undersökning av sveaväldet, uppsalatinget och lagmansämbetet under allra äldsta tid. Hela denna omfattande produktion under ett verksamt decennium står vetenskapligt metodiskt och ifråga om framställningssätt på samma höga nivå somallt han skrev och syntes vittna omobruten skaparkraft. Erland Hjärne hade aldrig givit upp tankarna på att publicera de stora otryckta arbeten, som givit honom hans professur. Hans professorstid blev en oavbruten konflikt mellan en stark drift att få göra detta och en ambitiös pliktkänsla mot de arbetsuppgifter, som tjänsten ålade honom. Efter hand somhan mer och mer måste skjutapåpubliceringen, kom han att med intensiv längtan se frammot emeriteringen. Han hoppades att denna skulle skänka honom den tid och arbetsro, som äntligen skulle göra det möjligt för honom att helt ägna sig åt att överarbeta och ge ut den stora manuskriptmassan. Sedan han 1952 avgått ur tjänst, har han också påbörjat arbetet. Av en del i hans efterlämnade papper bevarade, till 1953 daterade handskrifter kan man se, hur han tänkte sig detta. En överbearbetning av de inledande partierna till avhandlingen »Bjärköarätt och ledungsrätt» visar sålunda förutomövergång från den gammalstavning, som han konsekvent tillämpat i manuskripten, till nystavning och en del stilistiska ändringar, att han ämnat införa nysvenska översättningar till de talrika, delvis mycket omfattande direkta citat på fornspråken, som ingår i han manuskripttexter. Vidare har han ur texten brutit ut ett mindre, sammanhängande parti om Gulatingslagens ölgillesdomstol och redigerat ut detta till en särskild uppsats. Att totalt genomföra en efter dessa linjer upplagd överarbetning av hela manuskriptmassan skulle utan tvivel krävt betydande arbetsinsatser under lång tid. Han blev heller icke i stånd att fullfölja denna arbetsplan. I samband med avgången från professuren hade han kommit in i en ny svår depressionsperiod. Sjukdomen förvärrades med åren och nedsatte snabbt hans arbetsförmåga. Redan 1955 har han insett, att han icke skulle förmå genomföra sina planer på en överarbetning av texten före publiceringen. Härom vittnar ett detta år daterat förord till »Bjärköarätt och ledungsrätt», som påträffades bland hans papper, vilka enligt testamente efter hans död överlämnats till universitetsbiblioteket i Uppsala. Han har här resignerat och förklarar, att han ställd i valet mellan att

16 ge ut manuskripten i stort sett i samma skick de hade 1928 och att icke alls publicera dem, stannat inför det förra alternativet. Icke ens denna blygsamma plan blev han dock i tillfälle att realisera. Han beskärdes visserligen ett långt liv men drabbades av upprepade, långvariga sjukdomsperioder och var under sina sista, av svåra lidanden fyllda, år helt arbetsoförmögen. Erland Hjärnes verk från 1928 är trots sitt ofullbordade och i vissa delar endast skisserade skick ett magnum opus, som saknar motstycke på sitt område. Även om den djärva idé, som bär upp konceptionen av »Härskeppet», skulle visa sig icke vara hållbar, utgör de talrika delundersökningarna i dithörande avhandlingar och i »bokkabot och fullrättsbot» liksom massan av lärda och skarpsinniga textanalyser över vidsträckta och mångskiftande fält av den äldsta nordiska rättshistorien vetenskapliga insatser av hög klass, som skänker bestående resultat, djupa inblickar i det äldsta samhället och mängder av uppslag och impulser till vidare undersökningar. Det är för all historisk samhällsvetenskap mycket glädjande, att Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustaf och Carin Olin beslutat att i sin serie Rättshistoriskt bibliotek ge ut Erland Hjärnes otryckta skrifter i den form han själv kan sägas ha auktoriserat genom sitt 1955 daterade förord och att en rättshistoriker, som genom långvariga egna forskningar förvärvat djup förtrogenhet med det äldsta nordiska lagmaterialet, åtagit sig editionsarbetet. Samtidigt som ett rikt förråd av kunskaper och stimulans till fortsatt arbete på den äldsta nordiska rättens svårarbetade fält på detta sätt ställs till forskningens förfogande, reses ett minnesmärke över en rikt begåvad, hängiven rättshistoriker, som av ett oblitt öde förmenades att slutföra ett stort upplagt verk.

Förord Den undersökning, som härmed framlägges, utfördes och nedskrevs till större delen sommaren 1926. Ett parti af första kapitlet (»Skeppsdomstolen») utvidgades och omarbetades dock först på hösten 1928. Undersökningen inleder, bortsett från ett mindre undantag af ännu äldre datum, en serie af otryckta arbeten, som af mig åberopades i min ansökan om professur i historia vid Upsala universitet i november 1928. Ända sedan dess har det varit min afsikt att så snart som möjligt i tryck utgifva dessa arbeten, dock först sedan jag hade fått tillfälle att underkasta dem en genomgående öfverarbetning och ompröfning i fråga om såväl innehåll som form. Denna afsikt har hittills icke kunnat förverkligas. Orsaken härtill ligger dels i ämbetsgöromål, som ha tagit en stor del af min tid i anspråk, dels ock framför allt i två perioder af långvarig sjukdom, af hvilka den senare, med början 1951, alltjämt fortsätter med svår nedsättning af arbetsförmågan. Jag har till slut kommit till insikt om att ett fasthållande vid planen om en öfverarbetning af mina otryckta skrifter sannolikt endast skulle leda till att de alls icke skulle komma att föreligga i tryck. Af flera skäl, som här icke behöfva närmare utvecklas, har jag ansett mig skyldig att göra hvad jag förmår för att undvika en sådan rent negativ lösning af publiceringsfrågan. I valet mellan att icke alls publicera mina otryckta skrifter eller att låta dem tryckas i väsentligen samma enligt min egen uppfattning utkastartade och ofullbordade skick, hvari de befunno sig hösten 1928 har jag följaktligen valt det senare alternativet. Huruvida jag därvid har handlat riktigt eller ej tillkommer icke mig att bedöma. Jag anser mig böra tillägga, att mina här åsyftade skrifter redan nu äro 1 viss mån kända genom de referat och omdömen af Sakkunniga och Humanistiska sektionens ledamöter, som återfinnas i tryckta »Handlingar angående professuren i historia vid Uppsala universitet (Upps. 1930)». Slutligen vill jag framhålla, att själfva uppslaget till sammanställningen af bjärköarätt och ledungsrätt är öfvertaget från ett kort uttalande af H. 2 Bjärne

18 Hjärne i uppsatsen Kyrkliga inflytelser inom Sveriges äldre statsrätt (Bidr. t. Sveriges medeltidshist. tillegn. C. G. Malmström den 2 nov. 1902 af Hist, seminariet vid Upsala universitet [Ups. 1902]), s. 4 n. 1. Efter skriftens afslutande har jag funnit, att besläktade tankar äfven i något utförligare form blifvit framställda af samme förf. i ett otryckt föredrag redan 1890. Upsala i april 1955 Erland Hjärne

I Bjärköarätt och ledungsrätt

I *

En hyllningsgärd till C. G. Malmströms sjuttiofemårsdag från Historiska seminariet i Upsala inleddes av dess grundläggare och dåvarande föreståndare med en innehållsdiger liten uppsats. Här göres några uttalanden omde i Vita Anskarii förekommande uppgifterna omsamfundsförhållandena i det hedniska Sverige, närmast i köpstaden Birka. Bl.a. beröres med några ord det »tält av lövverk», i vars skygd stadens kunglige pViefectus enligt en av helgonbiografiens mirakelskildringar, sådan denna i allmänhet har blivit uppfattad, håller ting med menigheten. »Måhända», tillägges det, »kan man i detta lövtält finna såväl en förklaring av det gemensamma nordiska namnet å dylika handelsplatser (’Björkö’) som en symbol av den där utövade kungliga domsrätten, om det får antagas, att tältets uppresande ursprungligen betecknade, att konungen där landade med sin ledungsflotta för att under sin särskilda frid skifta och försälja bytet efter en härfärd».^ Tanken om Björkönamnets härledning från björktältet och ställt i samband med den kungliga köpfriden, framställdes några år senare ånyo av en annan forskare,- som emellertid samtidigt antydde sitt tvivel i fråga om föregångarens förmodan om ett gammalt samband mellan »björkö» och ledung.^ Att denna förmodan blott skulle ha varit ett löst hugskott utan allt stöd i historiska källor synes dock, med kännedom om upphovsmannens allvarliga uppfattning av det vetenskapliga arbetets ansvar, redan a priori föga sannolikt. Inledningen till Bjärköarätt och ledungsrätt samt början av Kap. 1, Skeppsdomstolen, har varit föremål för omarbetning av Erland Hjärne under sommaren 1953. Denna omarbetning, som sträcker sig fram till lagtexten UL KgB XI § 1 ä sid. 28 ligger till grund för denna utgåva. ‘ H. Hjärne, Kyrkliga inflytelser inom Sveriges äldre statsrätt (Bidr. t. Sveriges mcdeltidshist. tillegn. C. G. Malmström [Ups. 1902] 1.), s. 4 n. 1. Riktigheten av den tolkning av Rimberts framställning {Vita Anskarii, rec. G. Waitz [1884], p. 40), som den anförda hypotesen om ursprunget till namnet Björkö förutsätter, har blivit bestridd av S. Lindquist (se A. Schuck, Studier rör. d. sv. stadsväsendets uppk. [1926], jfr Rimbert, Ansgars levnad, övers, av G. Rudberg [1926], s. 88, 156 f., n. 68). Pä denna tolkningsfråga finnes här ej anledning att ingå. Betydelse för den följande undersökningen har endast den i förening med nämnda hypotes framkomna men i realiteten därav oberoende åsikten om björköinstitutionens uppkomst i anslutning till ledungsväsendet. - H. Schuck, Birka (Inbjudningsskrift Ups. 1910), s. 27 f. ^ A.a., s. 28: »Att ledungsflottans byte skulle hafva fördelats på dessa björköar, kan så vidt jag vet, ej styrkas med någon uppgift.» Uttalandet hänför sig närmast till »björköarna» i Finska viken, vid Norrtälje, Konungahälla, Tunsberg och [iråndarnes.»

22 Under studier över vissa drag i konungsfridens äldsta utveckling har jag kommit att iakttaga några förhållanden, som förde det anförda uttalandet i 1902 års festskrift till C. G. Malmström i mitt minne. Det syntes mig sannolikt, att dessa källställen, som jag hade stannat inför, ha ingått bland de icke meddelade stöden för den åsikt, som nyss har blivit anförd, rörande den ursprungliga innebörden av beteckningen Björkö. De sammanställningar och analyser av källställen, som i det följande skola framläggas, synes åtminstone i viss utsträckning giva påtagligt underlag åt ett antagande om nära frändskap mellan gammal nordisk handelslagstiftning och svensk ledungsrätt. Att verkligen just dessa ställen har varit åsyftade fick jag slutligen otvetydigt bekräftat, då jag några år efter mitt nu framlagda arbetes avslutande hade anledning att mera ingående syssla med den anförde, mig närstående författarens otryckta litterära kvarlåtenskap. Jag påträffade härvid ett manuskript till ett föredrag, hållet i Språkvetenskapliga sällskåpet i Uppsala hösten 1890, vars ämne var just »Ansgarii Vita såsom källa för Sveriges äldsta historia». Det visade sig då, att uttalandena i festskriften till Malmström i själva verket utgjorde ett koncentrerat sammandrag av en del av innehållet i detta föredrag och att föredragsmanuskriptet innehöll utförliga hänvisningar till källställen, som i den tryckta uppsatsen voro uteslutna. Bland källkombinationerna i det otryckta föredraget återfann jag åtminstone de viktigaste av dem, som jag tidigare, utan kännedom om föredragsmanuskriptet, hade funnit. Det visade sig även, att föredragshållaren hade uppfattat dem på väsentligen samma sätt som jag och ur dem dragit liknande slutsatser, som dem jag för min del hade kommit till. Att överensstämmelsen icke är fullständig bör dock framhållas. Som bilaga till mitt nu utgivna arbete bifogar jag ett avtryck av motsvarande parti i det omtalade föredragsmanuskriptet från 1890.'* ■' Sc nedan s. 131.

Kap. 1. Skeppsdomstolen I två av de ofullständiga uppteckningar, varigenom vi äga kännedom om Bjärköarätten, sådan den har tillämpats i Norge före tillkomsten av Magnus lagabötes Stadslag, läsas bestämmelser rörande jurisdiktionen under handelsfärder. Handelsskeppet bildar enligt dessa regler såväl i öppen sjö som under viss förutsättning efter tilläggning vid land en rättsligt sluten och organiserad krets med egen och definitiv jurisdiktion, som emellertid utslocknar i och med ankomsten inom ett område, där bjärköarätt på förhand råder. I sin ålderdomligaste och utförligaste form ingå nämnda stadganden i en fragmentariskt bevarad »farmannalag», som på grund av det i samma rättsuppteckning omedelbart föregående brottstycket av en med Frostatingslagen besläktad »kristenrätt» har kunnat bestämmas som, jämtedet sistnämnda, tillhörande Nidaros’ Bjärköarätt.^ Knappare formulerade och delvis även i sak avvikande äro de regler för liknande förhållanden, som föreligga i ett annat fragment, vilket även anses härröra från Nidaros och i övrigt huvudsakligen utgör en behandling av manhelgesrätten. Då de båda redaktionerna nu återgivas, medtages till en början av den förra endast det parti, som i det senare har sin direkta parallell. För ämnets fullständiga belysning är ett stadgande, som i den ålderdomligare redaktionen föregår det nedan anförda, av stor vikt men torde för att underlätta utredningens metodiska fortskridande böra tills vidare lämnas å sido. B] IV173.'- Vmmpat hvxrir s^-ekta mcol sculu giceta. S^ecta moll oil pcoti sem a scipi varÖa. pa a styrima^r hcolf. en hasetar holf. nema pjegn gilldi se. pa a konongr. par sem pair br'iota bulca sinn at hailu. oc er cristinn kononngr. fyrir pvi at oil socnar moll aigu raiÖu menn at scekia viÖ bryggiu sporö. oc hafa sciolld rauÖann uppi a meöan pair liggia viÖ land. Enn yrieban pair mego aigi lannde na. pa er mot pairra viÖ siglu. sem viÖ bryggiu * G. Storm i NGL, 4, Fortale, s. XII. Om norska Bjärköarättens olika redaktioner, deras ursprung och åldcrsförhållanden se i övrigt K. Maurer, Gulajiingslög (Allg. Encyclop. d. Wissensch. u. Kiinste, hrsg. v. J. S. Ersch u. J. G. Gruber, 1:97 [1878]), s. 34—38. “ NGL, 4, s. 73 (även 1, s. 335 f.)

24 sporS. oil pan moll er pjeir satia sin a miÖli. pan ma aigi riufa. Enn oil pan moll er us^ett ero. er p^eir coma i tacmarkir. pan a kononngr. pat hueitir tacmcerkir. er liggr i hcear manna logum. översättning: »Omvilka somskola handhava lagsökningsmål. Alla de lagsökningsmål, som uppkomma å ett skepp, då äger styremannen halva boten och besättningsmännen (eg. roddarna) halva, med mindre det är dråpsbot för fri undersåte, då äger konungen den, där de lossa sin last i dess helhet (öppna den i dittills orört skick) och där en kristen konung finnes. Förty alla rättegångsmål äga redomännen utföra vid landgångsändan och ha röd sköld uppe, sä länge de ligga vid land. Men medan de ej kunna nä land, då är deras skeppsting vid masten liksom (annars) vid landgångsändan. Alla de mål, som de avgöra sins emellan, dem må man ej uppriva. Men alla de mål, som äro oavgjorda, när de komma inom stadsområdet, (i) dem äger konungen (boten). Det heter stadsområde, somligger under stadsmannalag». Bj II 42.^ Her segir til hversu Biarkeyiarréttr skal vera i kaupförnm. Biarkeyiarréttr er ä fisknesi hveriu ok i sildveri ok t kaupförum. Ef menn beriast t kaupförum ok scettast par. pd d styrimaör pann rétt at taka sem konungr i kaupangi. en hdsetar pann rétt sem boearmenn taka i kaupangi. En ef peir koma til kaupangs pess er Biarkeyiarréttr er i at uboettu. pd d konungr ok boearmenn pann rétt at taka iafnt sem innan hcear ViSri gert. nema peir hafi SiCtzt dÖr. översättning: »Här påbjudes, huru Bjärköarätt skall gälla å handelsfärder. Bjärköarätt gäller ä varje fiskeläge och å sillfångstplats och å handelsfärder. Om män slåss å handelsfärder och förlikas där, då äger styremannen taga den rätt, som konungen tager i köpstad, och besättningsmännen (eg. roddarna) den rätt, som stadsmännen taga i köpstad. Men om de komma till köpstad, där Bjärköarätt gäller, utan att böter ha blivit gäldade, då äga konung och stadsmän taga den rätten, alldeles som om det vore gjort inom staden, med mindre de ha förlikats dessförinnan. Att de båda redaktionerna i huvudsak behandla samma förhållanden är uppenbart, även omingressen i den sist anförda uttryckligen utsträcker de givna reglernas giltighet till ett område, som icke nämnes i den första, nämligen fiskeplatser. Olikheten ligger främst i en rad av drag, som ingår i den förra men saknas i den senare avfattningen: stadgandet rörande dråp; »redomännens» funktion; de alternativa lokalerna för skeppstinget, landgångsänden eller masten; den röda skölden. Skeppsdomstolens jurisdiktion är enligt den äldre redaktionen fullständig. Alla rättegångsmål kunna av redomännen utföras vid landgångsänden eller vid masten. Undantaget för dråpssaker gäller icke domstolens kompetens utan böternas fördelning. » NGL, 1, s. 312 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=