76 ningsvis uttalas att när 988-brevet förlänar biskoparna rättigheter i det tyska riket, kan detta ha haft sin naturliga förklaring i att biskoparna efter den danska segern 983 lämnat sina stift och återvänt till kejsarriket. En helt annan tolkning av källmaterialet från Harald Gormsens tid framförs emellertid av Kroman i hans ovannämnda arbete, publicerat 1976, en tolkning som i allt väsentligt ansluter sig till den, som företräds av Bolin. Sålunda framhåller Kroman att Danmark efter 934 års händelser knappast någonsin varit närmare avgrundens rand än vid denna tidpunkt. Försvagat av de stora utvandringarna och med en svensk här i landet har nu dessutom tillkommit komplikationen av ett länsförhållande till Tyskland. När Harald Gormsen vid faderns död omkring 950 blir ensamregent i Danmark, har förhållandet till Tyskland ej varit mindre komplicerat än tidigare. Ottos kraftfulla uppträdande mot venderna söder om den danska gränsen har säkert betagit Harald lusten att inlåta sig i kamp med honom. Mycket mot sin vilja har Harald fått finna sig i en viss avhängighet av Tyskland. Det starkaste vittnesbördet om kejsarens ingrepp i de danska förhållandena utgör det kejserliga immunitetsbrevet av 965, som till fullo visar Danmarks avhängighet av Tyskland vid denna tid. Ett avgörande bevis på danskt beroende av Tyskland utgör vidare en uppgift i Altaichannalerna om Haralds tributskyldighet gentemot kejsaren. Under år 973 heter det där, att när Kejsar Otto I och hans son Otto vid påsktiden uppehöll sig i Quedlinburg ankom utsända män från Harald, i annalerna benämnd dux, »med den bestämda avgiften» {cum statuto vestigali) och underkastade sig kejsaren. Det påtvingade beroendeförhållandet till Tyskland har tett sig allt annat än tillfredsställande för Harald och han har otvivelaktigt avvaktat ett tillfälle att frigöra sig; från tysk sida har misstänksamheten mot Harald varit lika stor. Under 973 avled Otto I och Harald, som nu tillvunnit sig herradömet över Norge, där Hakon jarl styrde i hans namn, har funnit tillfället lämpligt för angrepp. Han gick över Ejder och härjade området mellan denna flod och Elbe. Om förloppet av kampen mellan Harald och den kejserliga hären år 974 föreligger olika uppgifter i källorna men av Altaich-annalerna, den enda mer utförliga källan, framgår att striden slutat med tysk seger. Harald fick finna sig i att även i fortsättningen betala den tribut till kejsaren han förut utgjort. Först efter Otto II:s nederlag mot araberna 982 kunde Harald återerövra Slien-Ejderområdet från tyskarna och därmed blev det tyska herraväldet över Danmark rent fiktivt. Av de anförda referaten framgår, att meningarna bland forskarna är delade i tolkningen av det källmaterial, som står till förfogande för en bedömning av Danmarks politiska förhållanden under stora delar av 900talet. Så omfattar Bolin och Kroman uppfattningen att en stor del av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=