74 låter kalla sig: »den Harald, som vann allt Danmark och Norge och gjorde danerna kristna». Det är tydligt att mellan den tidpunkt, då Henrik I underlade sig den mest betydelsefulla delen av Danmark, och den, då Harald lät rista denna inskription, ligger en lång utveckling och en rad av betydelsefulla händelser: Norges erövring, danernas kristnande och Danmarks enande. När Harald säger sig ha vunnit »allt Danmark» måste han ha syftat på det landområde, som under 800-talet lydde under en gemensam konung. Detta omfattade även landet kring Hedeby-Slesvig, det måste alltså ha tillhört Haralds välde, när han lät rista inskriften; den man som kunde använda ett så starkt uttryck som »allt Danmark» måste ha härskat jämväl i Hedeby-Slesvig, danernas viktigaste ort. Men detta har inte tillfallit Haralds välde förrän 983. Avslutningsvis framhåller Bolin,att ett resultat av Harald Gormsens verk var, att Norge för lång tid framåt blev indraget i den danska intressesfären. Om än inga linjer går fram till det senare under århundraden bestående sambandet mellan Danmark och Norge, kan man inte underlåta att dra fram detta såsom en parallell. Danmark var enat och frigjort. De makter, som från söder lagt stora och viktiga delar av Norden under sig, och ett angrepp, som säkert utgjorde ett av alla tiders farligaste hot mot Nordens frihet, hade avvärjts. Med vissa kortare avbrott förblev Danmark i all framtid samlat och fritt. Och slutligen hade landets kristnande på ett helt annat sätt än tidigare införlivat Danmark med den västeuropeiska kulturvärlden. Detta är den reella innebörden av den stolta inskriften på Jellingestenen. Och Harald hade rätt att vara stolt. Ty det torde i Nordens historia inte finnas många, vilka som han genom sina gärningar föregripit eller grundlagt ett årtusendes utveckling. Den utrikespolitiska situationen i Danmark under största delen av 900talet, sådan den här tecknats av Bolin, måste för danskarna och deras härskare, Harald Gormsen, ha tett sig som ytterst förödmjukande. Att först den svenska och därefter den tyska erövringen av och fortsatta dominansen över stora delar av Jylland över huvud taget blev möjlig har givetvis berott på den stora avtappningen av stridbara män, som framkallats av den danska invasionen i Franken och östra England under 800-talet. Utrikespolitiskt framstår situationen i Danmark på 890-talet som närmast paradoxal: samtidigt som danskarna i expedition efter expedition förstärker den stora danska här, som med betydande politisk framgång opererar i England och som vid 900-talets ingång har kunnat konsolidera det danska maktinnehavet inom hela Danelagen, blir det danska väldets hjärtpunkt, Hedeby, härtaget av svenska vikingar för att efter några årtionden intas av tyskarna, som slutligen kunde underlägga sig stora delar av Jylland. Ungefär samtidigt med att den tyska ockupationen av Jylland ägde rum drabbades Bohuslän, Skåne och Själland av svåra hemsökelser såsom en följd av norska angrepp. Enligt Snorre anfölls dessa delar av det danska
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=