72 Av Bolins kommentarer till detta dokument framgår att han anser dokumentet ha avseende på två skilda förvaltningsområden, marca å ena sidan, samt regnum Danorum å den andra. Marca utgör i tyskt förvaltningsspråk en terminus technicus, som när den förekommer i en av kansliet utfärdad urkund endast kan ha en enda bestämd betydelse: ett gränsdistrikt, direkt anknutet till och lydande under riket samt stående under en särskild ämbetsman, som i regel bar titeln marchio men även kunde vara t.ex. en comes. Ordet vel brukas i 900- och 1000-talens latin aldrig eller ytterst sällan för att beteckna identitet mellan de två termer, som det sammanbinder. Det är enligt Bolin riktigare att översätta vel med »och» än att tolka det som »eller». När det gäller avgränsningen av detta marca från regnum Danorum åberopar Bolin en skildring av Thietmar, som visar att han uppfattat det tyska väldet såsom gående så långt i norr som till Danevirke; även Slesvig skulle således ha hört till det tyska landet. Den enda yngre källa, som här kommer i fråga, är Adam av Bremen och den talar i samma riktning: Adam berättar att gränsen före Knut den stores tid gick fram norr om Slesvig men att under hans regering marken, marca, med Slesvig övergick i dansk ägo. Bolin sluter av dessa källor, att landet mellan Danevirke och Ejder vid 900-talets mitt tillhör det tyska riket. Området söder om Danevirke har enligt Bolin varit det land, som ca 900 intagits av svenska vikingar, och det ensamt kan då ha utgjort den marca Danorum, om vilken Otto I talar i sitt dokument. Det ligger nära till hands att sätta denna mark i samband med det krigståg, som Henrik I företog till dessa nejder och varigenom de svenska vikingarna underkuvades. Det välde, som den tyske konungen här vann, har varit så starkt att landet slutligen såsom en mark indragits i riket. Detta måste, framhåller Bolin, ha ägt rum mellan 934 och 965. I sin granskning av Magdeburgdokumentet av 965 visar Bolin upp att detta är ett regirätt immunitetsbrev, varigenom brevmottagaren fritas från vissa skyldigheter och ett visst beroende. Brevet skiljer starkt mellan immunitas rerum och immunitas personarum-. godsen fritas huvudsakligen från skatt till konungen och från intrång av comes och skatteindrivaren, personerna åter från all annan exekutiv myndighet än biskoparnas fogdar. Det ifrågavarande immunitetsbrevet är utfärdat av Otto I på förslag av ärkebiskopen av Hamburg-Bremen, Adaldag, vilket visar att såväl konungen som ärkebiskopen varit ense om att betrakta regnum Danorum som ett tyskt lydland. Men det är omöjligt att avgöra hur mycket den tyske konungens makt omfattat: då immunitetsbrevet gäller både marca och regnum Danorum och de två områdena ej särskiljas i immunitetsbeviljningen, kan ju enstaka av de skyldigheter, som brevet talar om, endast ha haft avseende på marken. Det är knappast heller möjligt att avgöra hur stort det regnum Danorum eller den del därav varit, som stått under tysk överhöghet. Men 965 kan det visas ha varit fallet med Jylland. Bolins summering av de slutsatser, som kan dragas av det redovisade materialet, är väsentlig för insikten om de politiska förhållandena i Danmark årtiondena kring 900-talets mitt. Det torde sålunda vara säkert, framhåller Bolin, att ett starkt tyskt välde grundats i Danmark genom Henrik I:s krigståg 934 mot det svenska vikingaväldet invid Slesvig. Detta välde har före 965 indragits i det tyska riket såsom en mark. Inflytandet har utsträckts även över de rike, som Harald Gormsens norska ätt skapat på Jylland och har 948 varit så betydande att tyska myndigheter kunnat inviga biskopar för detta område; 965 har det tyska inflytandet varit sådant, att Jylland ej ens formellt kan betraktas som självständigt. Dess underdånighet har varit av tvåfaldig natur: dels världslig under den tyske konungen, dels kyrklig under ärkebiskopen av Hamburg-Bremen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=