68 Harald »vandt sig Norge» säkert täcker realiteter av ganska tvivelaktig innebörd. Efter Harald Hårfagers död har Norge varit upplöst i mindre enheter och präglat av kampen mellan kungaättlingarna. Sedan den landsflyktige norske konungen Erik Blodyxe, som rådde över ett rike i Northumberland, år 954 besegrats och dräpts av den anglosachsiske konungen, försökte hans söner vinna makten i Norge och med Harald Gormsens hjälp kunde de besegra och dräpa Hakon den gode. Då den ledande bland Erikssönerna, Harald Gråfäll, ett tiotal år senare besegrade den mäktige Sigurd Ladejarl, som behärskade Trondelagen, sökte hans son Hakon jarl tillflykt hos Harald Gormsen och med hans hjälp blev Harald Gråfäll fälld. Därefter tycks Hakon jarl ha erkänt den danske konungens överhöghet. I vart fall möter vi Hakon jarl som Harald Gormsens medhjälpare vid det misslyckade försvaret av Danevirke 974 där han enligt skaldekvädet Vellekla skall ha utfört väldiga bedrifter. Men det goda förhållandet mellan den kristne kung Harald och den hedniske norske jarlen svalnade emellertid snabbt och det finns enligt Christensen knappast någon anledning att fästa större tilltro till Jellingestenens ord om Norges erövring än till Einar skalaglams hyllningsdikt om den norske jarlens seger vid Danevirke. Det anförda är allt vad Christensen har att andraga i frågan om hur de dansk-norska relationerna gestaltat sig under Harald Gormsen: den senares ord på Jellingestenen om erövringen av Norge är för Christensen synbarligen ej annat än tomt skryt. Riktigheten av Christensens mening kan emellertid ifrågasättas, ett accepterande av hans tolkning skulle ju innebära att Harald inför de läskunniga danerna, som ju om några måste ha känt de faktiska förhållandena, valt att framstå som en ren posör genom att tillägga sig bedrifter av gigantiska mått som han aldrig utfört. Att inskriften på Jellingestenen vittnar om stark självkänsla hos inskriftsförf. skall ingalunda här bestridas men att tillskriva honom sådan fåfänga som Christensen gör är nog att gå för långt. Inskriftens ord om erövringen av Norge måste antagas spegla en realitet, fråga är endast vilken. Christensens ovan anförda referat av händelseutvecklingen i Norge efter Harald Hårfagers död och fram till år 974 bygger på uppgifter hos Snorre, varav de utgör ett starkt sammandrag. I den fortsatta framställningen redovisas Snorres uppgifter i konungasagorna mer ingående, varjämte Olssons slutsatser rörande de dansk-norska förhållandena översiktligt refereras. Härjämte redovisas Bolins, Christensens och Kromans bedömning av den politiska situationen i Danmark vid årtiondena kring 900-talets mitt, sådan den framträder i källmaterialet. Av de frankiska riksannalerna framgår enligt en notis under år 813, att då frankiska sändebud begivit sig över Elbe till danska gränsen för fredsunderhandlingar med danskarna, det uppgivits för dem att de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=