200 ® A.a., s. 57. ® A.a., s. 58. ’ A.a., s. 59. ® Skouvig, a.a., s. 35 f. * Skouvig vill, a.a., s. 57 f.. Infoga ytterligare en Knut i namnraden, nämligen den s.k. Knut Daneast, en presumtiv son till Gorm den gamle: »Endelig skal — på andet kildegrundlag — som et indicium af ikke ubetydelig vaegt for, at Gorms fader har heddet Knud, nasvnes, at Gorm ojensynligt har haft en son af dette navn, Knut (Daneast), der så kan antages at vsere opkaldt efter sin farfader. Hjemmelen for Knud Daneasts eksistens findes ganske vist kun i de suspekte kilder Sagjerne og Sakse, der har hver sin beretning om ham, men så ansete forskere som f.eks. Kr. Erslev og V. la Cour anser Knud for sandsynligvis at vazre en historisk person. Erslev, der i artiklen Dronning Tyre og Danevirke gor rede for de to beretninger, bl.a. om Thyra, siger (p. 12): ». . . af de positive Enkeltheder, som fortaelles, er der kun een, der rimeligvis er rigtig, den at Gorm foruden sin Efterfolger endnu havde en Son Knud, der dode for Faderen», og la Cour udtaler efter nxvnelsen af det sene kildemateriale: »Der er enkelte Forhold, som gor det sandsynligt, at Gorm og Tyre virkelig foruden Sonnen Harald har haft en anden, K.D.» ( =Knud Danaast). Harald Blåtand formodes at va»re opkaldt efter Thyras fader, der ligeledes efter forskellige beretninger skal have heddet Harald; og at det er opkald, der ligger bag begge sonners navne, tor formodes udfra den omstasndighed, at opkaldelse efter en nser sljegtning, ofte farfaderen eller morfaderen, var det herskende navngivningspricip i Norden i Vikingetiden — og for resten har holdt sig i det mindste i bondebefolkningen til vore dage. En historisk kendsgerning er det jo i hvert fald, at »Knud» forekom som kongenavn fra ca. 995 (Knud d. Store), altså ca. 50 år efter Gorms tid, og vi kan ikke ret vel tasnke os navnet hidrorende fra andre end enten Knud Daneast eller Gorms fader, — og selvom det (og måske snarest) skulde va:re fra den förste af disse to, bliver det jo sandsynligvis alligevel indirekte fra den sidste.» Med sitt påstående att drottning Thyras fader »efter forskellige beretninger» skulle ha haft namnet Harald, avser Skouvig bl.a. uppgiften hos Snorre, att Thyra Danabot, som Snorre kallar henne, varit en dotter till konung Klack-Harald i Jylland, a.a., I, s. 85. En historiskt känd person, Harald, omtalas i de frankiska riksannalerna under åren 812, 813 och 826 såsom dansk delkonung åren 812—13 och 819—27; denne går hos Albreetsen under namnet Harald Klak. Att den sistnämnde skulle ha kunnat vara far till Thyra Danabot får emellertid anses i det närmaste uteslutet, redan av rena tidsskäl. Om uppgiften i den isländska källan om Thyras danska börd och kungliga härkomst haft något verklighetsunderlag, skulle en förklaring erbjuda sig till stenens Thyraepitet: Thyra har genom sin börd förlänat legitimitet åt Gorms maktställning, något som han velat erinra danerna om vid hennes död. Svend Aggesens tolkning av epitetet. Regni decus, rikets prydnad, skulle då stå för den innebörd av begreppet bot, som möter i ett uttryck sådant som rikis bot och som med den tolkning Skouvig anför kan anses betyda »rigets fordel i retning af enhed, når riget er splittet mellem rivaliserende småkonger, —altså heling av riget» (a.a., s. 147). Oavsett om Gorm själv tillhört den ena av de två kungaätter, som under 800-talet rivaliserade om makten i Danmark, och Thyra den andra, har äktenskapet dem emellan lett till att de utdragna striderna om maktinnehavet, som kulminerat i det blodiga tredagarsslaget 854, äntligen kunnat biläggas. Om så varit fallet får inskriftens Thyraepitet en innebörd av historiskt återblickande på 800-talets släktfejder och en erinran om att den sekellånga oenigheten inom kungafamiljen om herraväldet över Danmark
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=