168 indelning, kan vi blott urskilja spillrorna av den äldre och ursprungliga indelningen. Till de ursprungliga, i 1300-talsmaterialet skönjbara indelningsenheterna om 3 tredingar räknar Schiick i Tiundaland Hagunda och Gästrikland, i Attundaland Bro samt i Fjädrundaland Trögd och Lagunda. Som 2-tredingsdistrikt framstå åter Ulleråker, Oland och Norunda i Tiundaland, Ärlinghundra i Attundaland samt Åshundra i Fjädrundaland. Beträffande Långhundra i Attundaland framhåller Schiick, att detta genom sin onaturliga geografiska konfiguration gör intryck av att vara ett »sekundärt» hundare, bildat av ett flertal lösbrutna tolfter ur Ärlinghundra, Seminghundra och Valenda. Av Viennetiondelängdens provinser utgör slutligen Rasbo, Bälinge och Vaksala klara exempel på sådana enheter som omfattat endast en treding av ett gammalt hund.-^ Dessa Schvicks hypoteser utgör iakttagelser av väsentlig vikt för insikten om hur den fornsvenska ledungen ursprungligen varit organiserad och om de enheter, som bar upp denna ledung. För första gången framträder här en förf., som tar avstånd från den av forskningen allmänt knäsatta uppfattningen, att de i 1300-talsdokument som Viennetiondelängden framträdande provinserna, 25 till antalet, varit identiska med det aritmetiska hundaresbegrepp, som presenteras i UL:s bestämmelser, främst i stadgandena i Kg 10. Schiicks påpekanden avsatte emellertid ej i första hand några som helst spår i den vetenskapliga diskussionen rörande den faktiska innebörden i UL:s hundaresbegrepp. När Hafström 1962 i KL publicerar sina åsikter om det uppländska hundaresbegreppet i artikeln Flundare, är det fortfarande avhandlingens åttingsindelade normalhundare om åtta tolfter som möter tillika med den i avhandlingen likaså framförda uppfattningen att UL:s hundaresåttlngar haft sin principiella motsvarighet i de åttingar, som omtalas i 1500-talets räkenskaper. Dessa senare åttingsdistrlkt ha enligt Hafström om icke alltid så dock i regel varit identiska med UL:s åttingar och med de uppländska sockenterritorierna. Schucks hypoteser diskuteras ej i Hafströms artikel och i den artikeln åtföljande litteraturförteckningen förekommer ingen hänvisning till Schucks uppsats från 1950.29 Ej heller diskuterar T. Andersson i sin behandling 1973 av Vallentunastenens hundare Schucks iakttagelser utan utgår i sin framställning såsom självfallet från antagandet att den provins Valenda, som redovisas i Viennetiondelängden och i Styffes variant från unionstiden, till sitt territoriumvarit helt identiskt med det hundare, som omtalas av Jarlabanke.®” Det är med utgångspunkt från Schucks hypoteser, som folklandens äldsta territoriella indelning i hund analyserats i min avhandling om hundaresindelningen.9^ Men medan Schiick i sin framställning inskränkte sig till att söka avväga de ursprungliga hundenheterna och deras under-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=