164 Vallentuna kyrka, där den legat som tröskel i vapenhuset, v. Friesens och Wesséns mycket sannolika antagande att två andra Jarlabankestenar, U 261 och U 127, förts från Täby »tä» till kyrkorna i Fresta resp. Danderyd visar att dylika stenar varit begärliga för de medeltida kyrkobyggarna och att de kunnat forslas till tämligen avlägsna platser för att där tagas i bruk vid kyrkobyggena. Även U 212 kan således mycket väl antagas ha blivit förd från tingsplatsen i Täby till Vallentuna kyrka i samband med uppförandet av denna, en väsentligt kortare transportväg alltså än den för U261 och U 127 ifrågasatta. Men den här antydda tolkningen av B-inskriftens innebörd medger emellertid också något annat, mer väsentligt än blott och bart ett försök till fixering av platsen för Täby hundares ting. Ur inskrifterna på Bällstaoch Vallentunastenarna kan nämligen utläsas ett administrativt mönster, den framväxande hundaresindelnlngen i 1000-talets Uppland: först anläggs en tingsplats för Vallentuna hundare vid Bällsta by av Risbylesläktens medlemmar och så följer en knapp mansålder senare den tingsplats Jarlabanke iordningställde för bönderna i Täby hundare, med all sannolikhet i trakten av Täby »tä». Byarnas fördelning på de territoriella distrikten, hundarena, är vid den tid, varom här är fråga, tydligen redan genomförd eller under genomförande, och vad inskrifterna upplyser oss om är att tingsplatser nu anläggs inom hundarena i anslutning till den planerade distriktsindelningen. Fråga blir då i första hand, hur denna indelning av Upplandsbyarna i hundare gestalta sig och vad det judiciellt-administrativa begreppet hundare under 1000-talet i själva verket stått för. Såsom framgått ovan ha v. Friesen, Wessén, Andrae och Andersson velat identifiera Vallentunastenens »hundare» med det medeltida Valenda, som rekonstruerats av C. G. Styffe utifrån material från unionstiden. En i viss mån annan konfiguration av Valenda hundaresterritorium än den av Styffe anförda möter dock i ett äldre dokument, Viennetiondelängden från ca 1314 (DS 1946, AC 160), där de i hundaret ingående sockenkyrkorna uppges vara fyra, Vallentuna och Täby kyrkor samt Vada och Flammarby med annexkyrkor, de sistnämnda sannolikt Ångarn resp. Fresta. Redan under loppet av 1300-talet har således Valenda hundaresterritoriumundergått den förändringen att under unionstiden till hundaret har räknats två sockenkyrkor. Ed och össeby, som i längden från 1314 förs till Solenda hundare resp. Långhundra, den sistnämnda kyrkan såsom annex till Garns kyrka. I det äldsta kända medeltida dokumentet från 1314 framträder således Valenda hundaresterritorium med ett något mindre område än vad somantagits av de ovannämnda forskarna, nämligen med sex sockenkyrkor i stället för de antagna åtta. Under alla förhållanden kan konstateras att tidsavståndet mellan Vallentunastenens »hundare» och det av Styffe rekonstruerade Valenda hundare måste ha
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=