162 Andersson refererar härefter Ljunggrens och Andraes inlägg och instämmer i deras slutsatser. Beträffande den sistnämndes antagande om en överensstämmande innebörd i Frösunda- och Vallentunaristningarna påpekar Andersson, att bruket av verbet »äga» i de båda inskrifterna inte är helt jämförbart: »hundare» är territoriellt, »skiplij)» däremot snarast personellt.^^ Andersson framhåller vidare, att varken Ljunggren eller Andrae närmare kommenterat bruket av verbet »äga». Det bör därför tilläggas att fsv. aegha är väl styrkt i betydelsen »hafva (ss herskare) innehafva, vara herre öfver»; som objekt möter bl.a. land, rike. Enligt Andersson kan det inte råda någon tvekan om att det är i denna riktning som Vallentunastenens uppgift, att Jarlabanke ensam ägde hela detta hundare, skall tolkas. Ristningen visar sig därmed hålla måttet som ett viktigt dokument rörande 1000-talets samhällsförhållanden i Uppland. Kanske skall det lyckas forskningen att ännu närmare precisera den värdighet och ställning som stormän som Jarlabanke har innehaft och den roll som de spelat i bygdens liv.^^ Det vill till en början synas som om en sådan precisering av Jarlabankes ställning i 1000-talets Uppland, som efterlyses av Andersson, redan i helt tillfyllestgörande grad gjorts av Wessén. Alla kända förhållanden utpekar tinget och ledungen som de viktigaste samfundsinstitutionerna i 1000-talets Svearike och mot dessa institutioner har svarat den tingsplikt och den ledungsplikt, som bönderna åtagit sig. Böndernas tings- och ledungsplikt är i de senare Svealagarna knuten till ett och samma territoriella distrikt, som i lagarna benämnes »hundare», och skäl tala för att så varit fallet även på Jarlabankes tid. I denna judiciellt-administrativa distriktsorganisation, baserad på den dömande funktionen och på ledungen, har den ledande rollen spelats av någon av de inom hundaret bosatta, jordägande bönderna, som haft tillräckliga personella och ekonomiska resurser att kreera den dubbla rollen av domare på tinget och skeppshövding i ledungsflottan. Att denna dubbla funktion i 1000-talets Uppland kunnat utövas av Jarlabanke är evident genom vad vi vet om hans förmögenhetsställning: som Wessén framhåller, har Jarlabanke uppenbarligen varit bygdens rikaste man och B-inskriftens ord vittnar om hans samfundsintressen, han har bekostat iordningställandet av hundarets tingsplats. Omdenna tingsplats —såsom hävdats av v. Friesen, Wessén och Andersson —haft sin belägenhet omedelbart nv. Vallentuna kyrka i socknen med samma namn, uppkommer en komplikation i det att, som framgår av de s.k. Bällstastenarna (U 225,226), en tingsplats redan omkring en mansålder före Jarlabankes tid anlagts i Bällsta, en by i Vallentuna socken, belägen ö. Vallentunasjön och ett par kilometer s. den senare kyrkplatsen. Den har enligt tolkningen av de på Bällstastenarna förekommande rist-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=