Exkurs III VallenUinastenens distriktshestämning »hundare» 1. Kistningarna Alltsedan våren 1905 då en runsten, som under 1000-talets förra hälft rests av Jarlabanke, återupptäcktes vid grävningar invid Vallentuna kyrka har innebörden i ristningarna på stenens båda sidor (U 212, A och B) livligt diskuterats av filologer och historiker. I runverkets översättning lyder inskrifterna på stenen: A: »Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde. Han ägde ensamhela Täby. Gud hjälpe hans själ.» B: »Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde, och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare.» Riktigheten av runverkets översättning har ej ifrågasatts av någon av de förf., som deltagit i debatten, O. v. Friesen, S. Lindqvist, E. Brate, E. Wessén, J. Sahlgren, S. Söderlind, K. G. Ljunggren, C. G. Andrae och T. Andersson. Av diskussionsinläggen framgår att det vid försök till tolkning av innebörden i Vallentunastenens inskrifter uppkommer ett antal intrikata spörsmål, somoundgängligen måste besvaras: 1. Vilken är den judiciellt-administrativa innebörden i B-inskriftens »hundare»? 2. Hur förhåller sig denna distriktshestämning »hundare» till inskriftens tingsplatsbestämning: har den omtalade tingsplatsen utgjort rätt forum för det »hundare», somJarlabanke påstår sig ensamha ägt? 3. Vilken är innebörden i verbet »äga», som förekommer i båda inskrifterna? ^ Frågan under 1. ovan har av v. Friesen, Wessén, Andrae och Andersson diskuterats utifrån antagandet att med B-inskriftens »hundare» måste avses det från medeltiden kända Valenda hundare, det territorium som enligt Wesséns precisering innefattat åtta socknar, Vallentuna, Hammarby,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=