146 resultatet av någon antikvarisk forskning, bedriven av lagstiftarna, i avsikt att tillskapa en kyrkobeteckning lämplig att brukas parallellt med »hundareskyrka», när denna beteckning fått ett innehåll genom realiserandet av det nya framtidsprogrammet. Att Kjöllerström ej vill förneka, att »tolftkyrka» en gång utgjort beteckningen på en sockenkyrka i folklanden, framgår dock av hans uttalande att man vid lagstiftningsarbetet måst gripa tillbaka »på de redan på 1290-talet ålderdomliga uttrycken hundares- och tolftkyrka» för att finna stöd för påståendet att prästbolen alltid varit fria från utskylder. Men Kjöllerströms intresse för tolftkyrkobegreppet är svalt för att inte säga obefintligt, vad detta representerat och varifrån benämningen »tolftkyrka» emanerat är frågor, som sakna meningsfullt innehåll för Kjöllerström själv, och andra forskares hypoteser härutinnan avvisar han såsom framgår av framställningen ovan närmast med ironi. Men om Kjöllerströms uppfattning om tolftkyrkobegreppet är vag så är hans mening om innebörden i lagens begrepp »hundareskyrka» så mycket klarare, det var identiskt med den tolft-sockenkyrka i varje provincia, som av ärkebiskopen i en framtid skulle komma att upphöjas till rang av hundareskyrka, så snart detta blev möjligt efter UL:s utfärdande. 1298 följer så ett ärkebiskopens beslut, att det skulle finnas en lantdekan i varje provincia inom folklanden med rätt att avgöra hastigt uppkommande mål — uppenbarligen en delegation i mycket begränsad omfattning av den ärkebiskopen tillkommande domsrätten i dessa mål. Men detta ärkebiskopens beslut innefattade ingalunda något ställningstagande till frågan, vilka tolftkyrkor det var som skulle upphöjas till rang av hundareskyrkor och lyckliggöras med en lantdekan: ytterligare avgöranden härutinnan förutsattes sålunda vid beslutsfattandet 1298. Men, framhåller Kjöllerström, ärkebiskopen insåg givetvis, att en sådan organisation som den 1296 planerade och 1298 beslutade icke kunde genomföras i en handvändning, han måste ju räkna med ett motstånd mot det planerade kyrkliga organisationsprogrammet från folklandsprostarnas sida och ett sådant uteblev ej heller. Efter dessa reflexioner anför Kjöllerström ej något förhållande ägnat att utvisa att det planerade, för Uppsalakyrkans ekonomi så väsentliga framtidsprogrammet bragts närmare ett realiserande och när detta program slutligen kunnat förverkligas av Uppsalakyrkan få vi ej heller veta av Kjöllerström. Den enda uppgift, som förmedlas, är att han finner det tydligt, »att den kyrkliga organisationen som blev en följd av Upplandslagens föreskrifter om de båda skattefria prästgårdarna och beslutet 1298 om en »decanus ruralis» i varje provincia vid medeltidens slut var fullt utbyggd».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=