137 ett återupptagande av ledungsfärderna mot England och de ha därvid fallit tillbaka på Harald Gormsens utfästelser: under Harald Hen och Knut den helige ha de vunnit sina sista segrar över kungamakten. Men från och med 1100-talets första årtionden har bönderna uppenbarligen ej längre kunnat hävda sig gentemot de växande kungliga anspråken, tiondereformen genomdrivs, naturligtvis ej utan motstånd; med det ökade inflytandet för hirden och herremännen —somintog en särställning inom det tidiga medeltida samhället därför att de, som JyL formulerar saken, vågade sin hals för konungens och landets fred —och med kyrkans hjälp har konungen under hela århundradet igenom kunnat vidmakthålla ett fast grepp om bönderna och deras ledungsplikter. Det är denna bild av ledungen, som möter i de danska landskapslagarna från 1200-talet, den har blivit ett maktinstrument i konungens hand. Tillkomsten av ledungen i Danmark måste ses mot bakgrunden av den norska ledung, som Håkon den gode enligt Snorre initierade i Gulatingslag och Frostatingslag: att det existerat ett samband mellan upprättandet av ledungssystemen i båda länderna är mer än sannolikt. /. Simensen konstaterar att den norska ledungen tidigast omtalas i skaldekväden, tillkomna under Håkon jarl (d. ca 995) och att detta samordnande yttre försvarssystem sannolikt fått sin form under Håkon den gode. Det pekar enligt Simensen mot en stark frivillig uppslutning kring kungadömet från bondesamfundets sida att kungen kunnat lagfästa ledungen och därmed fått rätt att utskriva flottan till strid.I detta sammanhang bör framhållas att det ej kan ha varit utan betydelse att Elåkon den gode tillbragt sin uppväxttid vid den engelske kungen Athelstans hov och således kunnat bevittna den där framväxande administrationen av jorden med indelningen av shires efter 100-gårdsräkning och hide-norm: varje hundred av gårdar blev en enhet, där varje gärd haft till underlag en jordäga, som tidigast betecknades som en hide, ett begrepp som senare erhöll benämningen ploughlandd'^ Om de existerande förbindelserna mellan Norge och Danmark under 900-talets senare hälft vittnar inskriften på Jellingestenen, ett vittnesbörd som ej kan negligeras. Allt talar för att det är i dessa dansk-norska relationer, som upphovet till ledungssystemen i Norden måste sökas. Att böndernas medverkan till landets försvar i en flottorganisation, en gäng accepterad, därvid skulle ha knutits till ett visst minimiinnehav av jord, en slags normaläga för ledungen, framstår mot bakgrund av de allmäneuropeiska normerna för beskattning av bondejorden som helt naturligt. Om de inre förhållandena i Sverige vid denna tid är föga känt men genom Snorre vet vi att Olof Skötkonung om ej förr så dock i samband med Svolderslaget haft anledning överblicka den norska administrationen. Att svensk administration — och suppositionen gäller även Götaland-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=