136 praktiken skett redan tidigare: när man i diplommaterial från tiden före 1347 sporadiskt möter ett eller annat liäradsbegrepp även inom de gamla hundaresområdena — som tex. Lohärad i Attundaland — så får detta förhållande ej fattas som uttryck för en betydelse av allenast »bygd» i största obestämda allmänhet —som Tunberg velat göra gällande —utan måste tolkas som ett genombrott för den nya distriktsterminologien i Svealandskapen redan innan denna lagfästs av makthavarna. De häradsbeteckningar, som i urkunder från övergångstiden möter inom Svealandskapen, framstå således som sena exponenter för en jordatalsbestämd terminologi, tillkommen i en tid, då häradsbegreppets ursprungligen fixerade talbestämda innebörd redan börjat upplösas. I min utredning rörande förhållandena i Norge har framhållits möjligheten av att en deciderad indelning av jorden där i gårdskategorier existerat redan omkring år 1000, den skulle ha avspeglat sig i den uppdelning av landet, som efter Svolderslaget ägde rum mellan segrarna, Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och Håkon jarl.^^ Här ovan har vidare uttalats den meningen att en motsvarande indelning av gårdarna dessförinnan kan ha kommit till stånd i Danmark under Harald Gormsen —kanske efter initiativ från kyrkligt håll: kungens syfte har varit ledungsmakt, Adaldags att tillskapa en ekonomiskt stark kyrkostat med rätt till tiondeuppbörd för präster och biskopar efter det system, som var etablerat i den europeiska kontinentens stater och i England. Till organiserandet av en ledung kan bönderna ha givit sin anslutning kanske i främsta rummet därför att man eftersträvat ett mer effektivt försvar till sjöss mot vikingarnas alltmer tilltagande utplundring av bönderna under normannertiden, dessa piratdåd måste ha utgjort en plåga som framkallat starka krav på motmedel från den fredliga jordbrukarbefolkningens sida. Under alla förhållanden är det uppenbart, att ledungen i dess tidigare faser ej utgjort ett uteslutande kungligt prerogatlv utan snarare framstår som ett maktinstrument, beträffande vars användning böndernas mening vägde tungt. Härom vittna händelserna efter Sven Estridsons död, kungavalet vid Isore, som ägde rum under stark påtryckning från den samlade ledungsflottan, samt böndernas opposition mot Knut den heliges planer på att mobilisera ledungsflottan i ett krigsföretag mot England. Kochs uppfattning att de löften om en lagstiftning, som avkrävdes Harald Hén före kungavalet vid Isore, ej åsyftat annat än en återgång till förhållandena under Harald Gormsen har mycket som talar för sig. Det framstår som naturligt, att bönderna vid sitt första åtagande av ledungsförpliktelserna framställt krav på restriktiv användning av flottan och Haralds situation har knappast varit sådan att han haft något val, konungen har måst böja sig. Efter ledungsexpansionen under Sven Tveskägg och Knut den store ha bönderna känt tilltagande olust inför
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=