135 tima, ett intensivt sjömansskap har tidigt utvecklat sig — men varför skulle svearna i Uppland i detta avseende ha nått så mycket längre än danerna i deras rika övärld, där kommunikationerna över Kattegatt och Skagerack varit en tvingande nödvändighet? Om ledungen i något av de nordiska länderna initierats tidigare än i ett annat så bör det rimligtvis ha skett i Danmark, detta rike, som med sina begränsade personella resurser i historisk tid kunnat uppvisa en så enastående kraftutveckling, som slog folken i Europas mäktiga kristna statsbildningar med häpnad och fasa. I de frankiska och anglosachsiska annalerna kan man från tidigt 800-tal fÖlja de våldsamma och brutala anloppen, som framstå som föga koordinerade utan styrda av makthavare med krassa och kortsiktiga målsättningar; först mot århundradets slut kan man i östra England skönja spåren av en framväxande statsbildning med klart utbildad administration, Danelagen, som tar form i övergången mellan 800- och 900-tal och som kom att bli bestående. I Danelagens administrativa terminologi saknas emellertid helt häradsbegreppet, det av danerna organiserade försvarsdistriktet får där i stället namn av 'wapentake. Om häradet i Danmark haft den urgamla hävd som administrativt begrepp, som anhängare av heriraida —teorien vill göra gällande, framstår det som ytterst anmärkningsvärt att danernas supponerade urgamla, från folkvandringstid traderade »här»-begrepp ej kommit att ingå i Danelagens administrativa terminologi. Kan detta förhållande möjligen ha sin enkla förklaring i att ett häradsbegrepp överhuvud taget ej existerat i Danmark vid den tid, varom här är fråga, dvs omkring år 900; är teorien om häradsbegreppets höga ålder och språkliga anknytning till heriraida ingenting annat än en filologisk konstruktion utan verklighetsunderlag? Häradet som administrativt begrepp är en exklusivt nordisk distriktsbeteckning, som ej kan påvisas ha varit i bruk utanför Norden. Å andra sidan möter häradet som distriktsbegrepp i medeltidsurkunder i alla de tre nordiska länderna. Enligt här omfattad mening har begreppet »härad», när det förekommer i Norden, alltid utgjort en talvärdesbcstämning och betecknat ett jordatal men däremot ej i första hand ett mantal, dvs en »här». Det är därför signifikativt och med denna uppfattning helt adekvat, när man i Sverige med tillkomsten av Magnus Erikssons landslag 1347 övergår till en för hela riket enhetlig administrativ terminologi och ersätter hundaresbegreppet i svealandskapen, där denna term ännu kvarlevde, med termen härad. Ledungens tid är nu definitivt förbi och därmed ha de distriktsbestämningar, som en gång reglerade flottorganisationerna i enheter om 120 man, hundare, blivit obsoleta; det administrativa jordatalsbegreppet härad tar överhand även i Svealandskapen. 1347 års lagstiftning har emellertid i detta hänseende endast diskonterat vad som i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=