RB 28

133 danska häradet: i förra fallet 3 skepp om 40 åror, fördelade på tre lag, i det senare 4 skepp om 30 åror fördelade på fyra lag; i båda fallen har organisationen vilat på 120 åror. De 22 hunden i folklanden ha då ställt 66 skepp om 40 roddare eller inalles 2.640 man vid ett allmänt ledungsuppbåd, 22 härader i Danmark ha ställt 88 skepp om 30 roddare, totalt 2.640 man eller exakt samma mantal som Svetjudledungen i samma situation. Med hänsyn tagen till jordatalet har emellertid de danska ledungsbördorna vilat tyngre pä bönderna och avkrävt dem större uppoffringar, särskilt vid de återkommande vendertågen under 1100-talets senare hälft. I Svealandskapen ha bördorna varit lindrigare: med Götaland pacificerat och utan ledungshär har Svealedungen sannolikt utsatts för avsevärt mindre påfrestningar än dess danska motsvarighet. Det måste beaktas, att de här ovan angivna mantalen för skeppen självfallet utgjort minimital, som avspeglar antalet roddare när ett skepp roddes med en man vid varje åra. Ledungsvärnplikten har dock varit organiserad så att bakom varje skepp stått 120 man till förfogande och det är ur detta mantal, som den erforderliga stridande besättningen utöver antalet roddare kunnat rekryteras allt efter behovet i det särskilda fallet. Så framgår av det norska materialet att man i Norge räknat med en normal stridsstyrka av 100 man på en 40-roddare, en styrka som antagits ha blivit utökad till 120 vid övergång till 50-roddaren; mycket talar för att dessa stora fartyg vid rodd krävt två man vid varje åra. En sammanställning av uppgifterna i de tre nordiska ländernas ledungsordningar pekar oavvisligen mot en siffra av 120 man såsom det principiella underlaget för varje skepp i ledungen, oavsett det antal åror skeppet var konstruerat för. Detta skeppslag om 120 man ha i Svetjud gått under namn av hundarc, i Norge av skip, senare skipreida, samt i Danmark slutligen av skipe. Bakom dessa skeppslag ha i alla tre länderna stått sådana bönder —jordägare eller landbor —som haft möjlighet att supplera den erforderliga kosten vid ledungsfärderna. Ingen ledungsordning har således kunnat existera utan skeppslagets förankring i ett antal gårdar av viss storlek, som bar upp detta mantal. Knäckfrågan är, hur detta skett. Allt talar dock för att man fastställt ett minimum av jord som underlag för denna ledungsäga, som blev ett slags normaläga för systemet. Att det förhållit sig så framgår klart av stadgandena i SdmL Kg 10 om konungens ledung, där den som sådde en hel attung utpekas såsom den man som i princip svarade för plikten att deltaga i en påbjuden ledungsfärd. Det heter där: »Sår han mindre än en attung, dä skola de lägga flera tillsammans, till dess det är en attung. Sedan skall den av dem fara, som lotten först faller på». Dessa stadganden ge hela bilden av ledungsskyldigheten och dess anknytning till jordatalet, sådant systemet fungerat på det praktiska planet: man har räknat den roterande roddar-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=