128 årligt utsäde, värderat till 2 2/3 öre silver vid utsäde på två tredjedelar av åkerarealen. En övergång från helsäde till 3-vångsbruk i Danmark antas inom forskningen allmänt ha ägt rum omkring år 1100, varav följer att dessförinnan —alltså i stort sett under 1000-talet —ottingens utsädesvärde räknats som4 öre eller 120 penningar, dvs som 120 skäppor korn efter tolvmynningens mått. Den danska bolräkningens underindelningsenhet ottingen har då före 1100-talets ingång haft samma värden som den svenska bolräkningens attung. Alla skäl tala för att dessa danska och svenska normalägor i Norge haft sin fulla motsvarighet i den s.k. 6-såldingen, vilken uppvisar samma utsädesvärde vid sådd på hela arealen som ottingen och attungen. Om således klara överensstämmelser kan konstateras beträffande de system för jordtaxering och räknemynt, som under 1000-talet tillämpades i de tre nordiska länderna, så visar även rikenas ledungsordningar stora likheter i vad avser ledungsfartygens storlek. Klarast framträder ledungssystemet med dess fartygstyper i urkundsmaterialet i Norge, där lagtexten i Gtl § 315 ger en god vägledning för bedömningen. Av lagen framgår att endast två fartygstyper existerat inom den norska ledungsflottan, 20-sessan, rodd med 40 åror, och 25-sessan med 50 åror. Laguppgifterna ge anledning till antagande, att 20-sessan varit den ursprungliga fartygstypen i flottan och att denna typ efter beslut på riksmötet i Bergen 1164 börjat avlösas av 25-sessan, en utveckling mot en större skeppstyp, som varit fullbordad före 1277, då Magnus Lagaböters testamente ger en möjlighet att överblicka organisationen. Uppgifter i det norska materialet tyder på att ledungsflottan i Norge ursprungligen innefattat 336 20-sessor och att antalet skepp i ledungsflottan genom övergången till en större fartygstyp reducerats till 280; övergången till den större skeppstypen har, som jag i annat sammanhang sökt visa, ej lett till ökade ledungsbördor för bönderna, då övergången helt balanserats av det reducerade antalet fartyg i flottan.^” Det torde kunna antagas, att en liknande utveckling ägt rum i Danmark och att även där en övergång från mindre till större ledungsfartyg skett. Erslev tar ej deciderad ställning till antalet åror på de skepp, som ingick i den danska flottan; å andra sidan framhåller han att farvattnen kring Danmark ej var lämpade för de stora fartyg, somingick i den norska ledungsflottan, utan menar att en fartygstyp liknande Gokstadsskeppet med 32 åror snarare varit det genomgående ledungsskeppet i den danska flottan. Han räknar därför med att det danska skeppet kan ha haft 30 åror men framhåller samtidigt, att enligt Eriks SjaeL 111:18 det laga skeppet skulle ha 40 havner. Omman, framhåller Erslev vidare, betraktar detta tal som det normala för ett skipe, frestas man att sätta det i förbindelse med häradets eller hundradets förmodade namn efter boltalet, ett stort hundrade eller 120 bol. Det framgår av UL Kg 10, att i det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=