90 av var och en inom hela häradet, per totam prouinciam unusquisque persoluat. Stadgandet kan knappast tolkas på annat sätt än såsom innebärande att brandstod skulle utgöras av envar jordägare i häradet med samma belopp eller med samma mängd säd. För att kunna bestämma maximiersättningens storlek vid brandstod måste man känna antalet för brandstod betalningsskyldiga personer inom häradet. Om man antar att detta utgjort 480 eller det ovan supponerade genomsnittsantalet ottingsägare i ett härad, skulle maximiersättningen i form av brandsod ha utgjort 480 penningar eller 480 skäppor korn resp. 960 skäppor havre. 480 penningar är emellertid identiskt med 48 örtugar, dvs det värde, som annonan eller bruttoavkastningen i säd av en otting antagits ha haft vid ett utsäde, värderat till 8 örtugar silver och vid en beräknad medelskörd av sjätte kornets storlek. Från den angivna utgångspunkten skulle således brandstoden ha avvägts så att en ottingsägare vid brand fått hela värdet av sin årsskörd/annona ersatt av de övriga ottingsägarna i häradet. Sammanfattningsvis skulle således kunna hävdas att utifrån de angivna premisserna SkL:s ståndpunkt i fall av brandskada varit den, att om vållande till skadan kunde läggas någon till last, denne hade att ersätta den skadelidande hela värdet av hans årsintäkt av jord och boskap, om skadevärdet överstigit hans självrisk om 180 penningar. Därest åter vållande ej kunde ledas i bevis, hade samtliga ottingsägare i häradet att samfällt ersätta den skadelidande hans skada intill fulla värdet av årsskörden. Även SkL:s stadganden om brandstod och de därav följande ersättningsnormerna vid eldbrand kan således åberopas till stöd för antagandet att för det skånska häradet vid tiden för SkL:s tillkomst kort efter år 1200 beräknats ett underlag i jord av 480 ottingar eller 160 havner, den sistnämnda siffran under förutsättning att 40-roddaren vid denna tid utgjort det laga ledungsskeppet i landskapet. Slutligen må framhållas att de här supponerade normerna för värdering av utsäde, landgille, ledingsavlösning och stut kan kontrolleras mot uppgifterna i KVJ angående egendomen Wiskyngy i Arfsheret på Själland (s. 19, r. 10 ff), vilka behandlats redan av Erslev.Utsädet på egendomen anges till 206 1/2 örtugar, census till 89 1/2 örtugar. Vidare sägs att från egendomen skall utgöras {soluuntur) dels 10 öre mindre än 1 örtug, dvs 29 örtugar, och dels 2 mark 10 1/2 örtugar penningar motsvarande 58 1/2 örtugar, dvs tillhopa 87 1/2 örtugar, ett belopp som praktiskt taget är identiskt med census, 89 1/2 örtugar. Slutligen har i KVJ antecknats att egendomen gav en höskörd om 624 lass. Beträffande penningvärdet av ett lass hö saknas uppgifter i danskt medeltidsmaterial men har uppskattats till 6 penningar silver utifrån uppgifter i de svenska folklanden. Med tillämpning av denna norm erhålles för egendomen värdet 374 örtugar, avseende 624 lass hö.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=