RB 28

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT BIBLIOTEK TJUGOÄTTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN

Ledung och tidig jordtaxering i Danmark Studier i Nordens äldsta administrativa indelning Carl Axel Ekbom A.-B. Nordiska Bokhandeln, Stockholm, i distribution

ISBN91-85190-10-1 ©Carl Axel Ekbom Tryck: Bloms Boktryckeri AB, Lund 1979 Sats: 10712' Garamond Papper: 105 g antikrandat, gultonat, Klippanbruken

Innehållsförteckning Kap. L Inledning Kap. II. Ledungsmantal och jordatal Kap. III. Roskilde stift Kap. IV. Odense stift Kap. V. Hjorrings stift Kap. VI. Viborgs stift Kap. VII. Aarhus stift Kap. VIII. Ribe stift Kap. IX. Hedeby stift Kap. X. Jyllands administrativa indelning Kap. XI. Lunds stift Kap. XII. Den äldsta indelningen för ledungen Kap. XIII. Halland och Hallandslistan 1. Sjökrigsledung 2. Skattledung Kap. XIV. Skandinaviskt jordatalspanorama Kap. XV. Det danska mansusinstitutet Kap. XVI. Sammanfattning Exkurs I. Lyontionden från Danmark Exkurs II. Upplandslagens distriktsbestämningar »hundareskyrka» och »tolftkyrka» Exkurs III. Vallentunastenens distriktsbestämning »hundare» . . 159 Exkurs IV. Den administrativa indelningen i Tiundaland och Västmanlandsdelen av Fjädrundaland 1 11 30 32 33 35 36 37 40 42 47 49 52 52 57 65 78 107 140 142 187 Noter Kap. I Kap. II Kap. III Kap. IV Kap. V Kap. VI 197 197 198 198 199 199

VIII Kap. VII Kap. VIII Kap. IX Kap. X Kap. XI Kap. XII Kap. XIII Kap. XIV Kap. XV Kap. XVI Exkurs I Exkurs II Exkurs III Exkurs IV 199 199 199 199 201 201 201 202 202 203 205 205 205 208 Bilagor 1. Utsädessiffror för socknarna i Halland 2. Falsterbyarnas skyld . 211 213 Summary . Litteratur . Förkortningar 216 224 224

1. Inledning Inom dansk historieforskning har under de senaste hundrafemtio åren stor uppmärksamhet ägnats studiet av de frågor, som har samband med Danmarks äldsta jordtaxeringssystem och dessas relation till organisationen av den danska sjökrigs- och skattledungen. Som resultat av denna livaktiga forskning föreligger ett imponerande antal undersökningar, framför allt berörande de agrarhistoriska problemen och fattade i pennan av såväl danska som svenska forskare. Av författarna må här endast nämnas S. Aakjaer, E. Arup, S. Bolin, C. A. Christensen, Kr. Erslev, P. /• Jorgensen, H. Larsen, P. Lauridsen, C. Paludan-Muller, P. Rasmussen, /• Steenstrup, J. H. Velschowoch L. Weibull.^ De framkomna forskningsresultaten, som sammantagna representerar dansk historisk forsknings nuvarande ståndpunkt i dessa ämnen, har sammanfattats i olika artiklar i KL, författade av Rasmussen (art. Bol, Jordmått, Guldvurdering, Skyldvurdering, Landgilde, Hamna, Skiben, Herred) och av Christensen (art. Leidang). Såsom ett ytterligare bidrag kan nämnas art. Attung, skriven av F. Dovring. De spörsmål, som stått i förgrunden för den lärda diskussionen, har varit konstruktionen av det åttadelade danska bolet och dess förhållande till havnen, skipenet och häradet. Allmän enighet råder bland forskarna därom, att bolet är den äldsta skönjbara danska jordvärderingsenheten samt att bolet haft en bestämd relation till det danska ledungssystemet: bolet har i princip bildat underlaget för en dansk havne. Att i Danmark ett nära samband existerat mellan jordtaxering å ena sidan och ledung å den andra är ett av dansk historieforskning sedan länge fastlagt förhållande: redan 1898 kunde Erslev i sin analys av samfundsförhållandena under Valdemarerna konstatera att bolet svarat mot havnen, ett konstaterandesom enligt Erslev starkt framhäver den roll bolet ursprungligen spelade för den danska ledungsordningen.- I sin kommentar till utgåvan av Kong Valdemars Jordebog av år 1231 — nedan betecknad KVJ — har Aakjasr redovisat resultaten av sina ingående försök att bestämma det antal bol, som vid tiden för jordebokens tillkomst bildade taxeringsunderlaget för ett härad. Hans slutsats har blivit att bolantalet pr härad bör ha utgjort 120. Aakjaer redovisar i kommen-

2 taren dessutom ett intressant försök att beräkna antalet helgårdar i Danmark vid ungefär samma tid. Dessa beräkningar presenteras i följande differentierade tal, avseende det danska territoriet av i dag: Gårdantal Själland—Men Falster Lolland Fyn—Langeland Nerrejylland . . Sonderjylland . Bornholm .... 16.522 1.486 3.085 7.410 46.112 5.009 51.121 691 90.315 Till det angivna talet för det nuvarande danska territoriet skall enligt Aakjccr komma 16.351 gårdar för de territorier, som sedan 1200-talet frångått landet —dvs huvudsakligen Skåne, Halland, Blekinge samt delar av Sonderjylland. Totalt ger detta enligt Aakjasr ett antal av 106.666 gårdar i 1200-talets Danmark. Efter en nödvändig korrigering av Aakjasrs siffror —en felsummering i fråga omantalet gårdar i det nuvarande Danmark, den rätta siffran skall vara 80.315 gårdar i stället för 90.315 —erhålles det riktiga gårdantalet för 1200-talets Danmark efter Aakjasrs kalkyler eller 96.666.^ Sammanhålles denna siffra med Aakjasrs beräkningar av antalet bol i häradet eller 120 pr härad får man för Danmarks ca 200 medeltida härader siffran 24.000 bol, motsvarande 192.000 ottingar. 96.666 gårdar fördelade på 192.000 ottingar ger ett medelvärde för den danska helgården, sådan denna bestämts av Aakjser, av två ottingar pr gård. Den angivna siffran, 24.000 bol, skulle med Erslevs antagande att bolet varit identiskt med havnen indicera att den danska sjökrigsledungen haft såsom territoriellt underlag samma antal havner, 24.000. Har ett dylikt antagande vunnit erkännande inomdansk historieforskning? Enligt Christensens sammanfattande framställning i KL * var sjökrigsledungen i Danmark organiserad till försvar av konung och rike. I detta syfte var landet indelat i skipen. Varje skipe utrustade ett ledungsskepp och alla kostnader i samband därmed ävensom skeppets bemanning åvilade de lag av bönder, havner, som skipenet bestod av. Rikets samlade skipental anges i en interpolation till Knytlingasagan — från omkring 1260 —till 850 eller 940, den förstnämnda siffran om man räknar efter decimala hundratal, den senare räknat efter storhundraden om 120. Skipentalets storlek — 4—5 skipen pr härad —måste i varje fall för 1200talets del väcka betänkligheter. Enligt Hallandslistan i KVJ var det endast 18 skipen å 16—42 havner i Hallands åtta härader. Till följd av den snabba utvidgningen av den skattefrihet en privilegierad krets av jordägare åt-

3 njöt i Danmark — främst kyrkan och stormännen —och det därav följande undandragandet av landbojord från skipenindelningen kan havneoch skipenindelningen ha varit i starkt avtagande vid den tid varom här är fråga. För 1100-talet, innan dessa privilegier kunnat påverka förhållandena, är Knytlingasagans skipental däremot tillförlitliga. Så uppger Saxo, att under det andra vendertåget mot Riigen 1159 den danska ledungsflottan bestått av 260 skepp, uppställda av Skåne, Själland, Falster och Lolland, dvs av 56 härader. Detta svarar emot Knytlingasagans tal för rikets ca 200 härader och innebär att i genomsnitt tre socknar haft att utrusta ett ledungsskepp. Den danska sjökrigsledungens organisation före 1200-talet är föga känd men det är dock uppenbart att häradet ursprungligen varit den territoriella enhet, från vilken ledungsskeppen utrustades. Det framgår sålunda av ett dokument från 1187 (DAMI, s. 61) att konung Absalon ålade tre härader i Nord-Friesland, Thyning, Giaethning och Holm, att ställa 3 skepp i ledungen. I samma riktning pekar en notis i KVJ, som ålägger Harz härad i Loversysel att ställa 4 skepp till konungens förfogande, då häradet i varje havne hade 4 män (s. 6). Beträffande ledungens ålder framhåller Christensen som sin uppfattning, att det danska ledungsväsendet sannolikt är lika gammalt som riket självt. Huvudargumentet härför ligger i själva organisationens beskaffenhet. Som P. J. Jorgensen påpekat är ledungens bärande idé ej i första hand att skapa en maritimkamporganisation utan snarare ett transportsystem, som möjliggjorde en koncentration av rikets samlade styrkor under förhållandevis kort tid. Att döma av de i Knytlingasagan anförda skipentalen i riket har den samlade ledungsstyrkan uppgått till ca 30.000— 40.000 man. Rikets naturliga beskaffenhet har underlättat en lösning av försvarsuppgiften men också nödvändiggjort den: endast på detta sätt har ett sonderjylländskt och ett halländskt härads manskap kunnat samverka. Argumentationen i vad avser tiden för ledungens uppkomst stöds av den hänvisning Christensen gör till norska och svenska förhållanden: för bägge dessa länder gäller enligt förf. oomtvistat, att den statliga organisationen av ledungen tillhör den äldre vikingatiden. Reellt om än icke formellt skrinlädes den gamla ledungsordningen med förordningen 13/4 1304 (DD 2. rk. V nr 310). Cenom denna moderniserades flottan och ett ekonomiskt underlag härför tillskapades genom att såväl de privilegierades skattefrihet som de icke ledungspliktiga böndernas särställning interimistiskt upphävdes. Alla intäkter skulle sammanställas och av varje samlad intäkt på 10.000 mark penningar =1000 läster korn skulle utrustat en kogge, det moderna krigsskeppet, med ett tonnage av 50 läster (cirka 100 t.). Beträffande det danska s ki p e ne t framhåller Rasmussen i KL,® att

4 detta ursprungligen utgjorts av en grupp havner, som gemensamt hade att utrusta, proviantera och bemanna ett ledungsskepp. Skipena bildade vanligen sammanhängande territorier men det kan inte uteslutas att särskilda egendomsförhållanden kunnat tillfälligtvis bli bestämmande för skipenindelningen så att flera skipens havner kommit att ligga in emellan varandra. Det måste dock antagas, att alla havner tillhörande ett skipe legat inomett och samma härad. Rasmussen framhåller att enligt en av Aakjasr verkställd utredning utgjorde antalet bol i de flesta danska härader mellan 100 och 150. Aakjaer har därför antagit att det äldsta danska häradet bestått av 120 bol, dvs ett storhundrade. Med hänsyn härtill och då en havnes skatt senare utgick av 1—1 1/2 bols jord, kan ett antal av 4—5 skipen pr härad ha betytt en underindelning av skipenet i ca 25 havner, vilket väl stämmer med de faktiska förhållandena. Enligt Hallandslistan gick det i genomsnitt 2 skipen på detta landskaps härader. En reduktion av häradernas skipental från 4—5 till 2 kan mycket väl ha varit en följd av jordens tilltagande frälsenatur, vilket kan ha framtvungit en omläggning av skipen- och havneindelningen. Uppgifterna om den danska ledungsflottans storlek på vendertågens tid emanera från Saxo och Knytlingasagan och ingen av dessa källor kan anses särskilt tillförlitlig, i vart fall inte när det gäller sifferuppgifter. Det kan ej heller uteslutas, att Hallandslistan uppger de intäkter konungen skulle ha uppburit från landskapet, om de ständigt ökande skattebefrielserna av jord ej genomförts. Slutligen kan man ställa frågan om skattebefrielserna verkligen nödvändiggjort omläggningar av skipenindelningen. För skattledungens vidkommande gäller detta i varje fall ej och även om skattebefrielsen påverkade sjökrigsledungen hade man ej behövt ändra skipenindelningen, man kunde i stället ha låtit två eller flera skipen samverka om att bemanna och proviantera ett skepp. Å andra sidan är det naturligtvis ej heller säkert, att de halländska häradernas skipental verkligen varit representativa för landet i dess helhet. Av Eriks Sjxl L 111:18 framgår att ett laga skepp skulle ha 40 havner medan Abels lag av 1251 i 12 § sätter antalet till 42. Av norska och svenska källor framgår emellertid att ledungsskepp på 24 eller 26 åror samt en styråra var allmänna under tidig medeltid medan det reguljära ledungsskeppet senare haft 36 eller 40 åror. Då en åra svarade mot en havne stämmer det väl med denna utveckling att Bolin och Runquist anser sig kunna påvisa, att de halländska skipena ursprungligen omfattat 23—25 havner. På Hallandslistans tid var det endast 8 av de ursprungliga 17 skipena, som bestod av 23—26 havner, i ett skipe var havnetalet 28, i tre 32—36 och i fem40—42. ökningen av havnetalen hade enligt Runquist skett genom inlemmande i havnerna av godshavner, skogsbyar och sådana havner, från vilka utgjordes kvärsäde. De flesta av Hallandslistans skipen uppvisa jämna havnetal, i några av de mindre är havnetalen däremot

5 ojämna. De ojämna havnetalen kan ha uppkommit därigenom att styreshavnen medräknats, vilket ej varit fallet i fråga omövriga havner. Under 1100-talet avlöstes böndernas årliga ledungsplikt av en fast skatt. Av JyL III: 12 och 13 syns framgå, att denna skatt vid lagens tillkomst 1241 skulle utgöras efter jordarnas skyld- och mark guldtal och icke av havnerna; ordet »havne» har här fått betydelsen av en bestämd skattesats. I motsats till havnerna fungerade skipena som skatteuppbördsdistrikt och JyL III: 16 ger därför regler beträffande skattesatserna för det fall att någon ägde jord i flera skipen. Beträffande havnen framhåller Rasmussen,® att med detta ord betecknades de lag av bönder, i vilka den bebyggda delen av riket var indelad med hänsyn till fördelningen av ledungsbördan. Denna omfattade ursprungligen endast krigstjänst och utrustning till krigstjänst men senare tillika åtskilliga skatter. I överförd mening användes ordet havne om de skatter, somutgjordes av en havne, men även omen bestämd skattesats utan anknytning till den territoriella havneindelningen. Frågan om havnens territoriella omfattning ser Rasmussen på detta sätt. Enligt JyL III: 13 skulle de landbor, som hade att erlägga 1/3 mark silver i landgilde, utreda ledingsskatt efter satsen 1/3 havne. Enligt ErikClippings förordning för Själland av 1284 11 § skulle ledingsskatt utredas efter satsen 1 havne av 1—1 1/2 mark skyldjord. Det landgilde, som skulle utgå av 1 mark skyldjord, är 1 mark silver. I Jylland skulle det således år 1241 betalas skatt efter satsen 1/3 havne av jord, som svarade mot 1/3 mark skyldjord, och på Själland skulle år 1284 betalas skatt efter 1 havne av 1—1 1/2 mark skyldjord. 1 mark skyldjord motsvarade i allmänhet ett bol. Omman räknar med att de jordar, av vilka det utreddes skatt efter satsen 1 havne, varit lika stora på skattledungens tid som på krigsledungens, har havnen svarat mot 1—1 1/2 bols jord. H. Larsen och andra forskare med honom ha emellertid gått ett steg längre och vill anta, att de bolindelade byarnas havnetal helt enkelt är identiska med deras boltal. Efter ledingsordningens införande växte bebyggelsen betydligt i omfattning, dels genom utvidgning av redan existerande byar och dels genom att nya anlades. Bolins och Runquists tolkning av Hallandslistan förutsätter att bebyggelsens tillväxt i detta landskap medfört, att havnernas antal ökades. En del av Hallands torpbebyggelse, de s.k. skogsbyarna, blev sålunda aldrig inlemmad i ledungsorganisationen men kom likväl att likställas med havnerna såsom skattedistrikt. Beträffande det danska häradet framhåller Rasmussen,^ att detta under medeltiden och senare alltid framstår som en tingskrets och som ett administrativt område. I Norge och Sverige förekommer »härad» också i andra betydelser, såsom för att beteckna en socken eller en bygd. Ordets etymologi är omdiskuterad; många filologer antar dock, att det är

6 sammansatt av hcer i betydelsen »skara» och ett ord, som är besläktat med verbet ride (cfr ohty. hariraida, heriraita). Betydelseutvecklingen kunde i så fall vara »ridande skara», »skara som rider åt samma håll», »militär enhet», »det område där denna enhet bodde eller bosatte sig». Så gott som hela Danmark har av gammalt varit indelat i tingskretsar, som kallades härad; i Sverige och Norge däremot gäller detta endast de landskap, som låg närmast Danmark. Det är därför mycket sannolikt, att häradsindelningen ursprungligen uppkommit i Danmark och att den därifrån utbrett sig till de övriga skandinaviska länderna. Utanför Norden förekommer ordet härad ej i betydelsen tingskrets eller administrativt område. De danska häraderna bestod av 1—4 hela skipen. Då skipenas storlek är mycket mera ensartad än häradernas är häradsindelningen otvivelaktigt äldre än skipenindelningen, som går tillbaka till vikingatiden. Namnen på de byar, efter vilka de flesta härader är uppkallade, är också äldre än torpbebyggelserna. Endast i Sonderjylland, där torpbebyggelserna är av högre ålder än i andra härader, finns det härader, som är namngivna efter torpbebyggelser. Av en oldty. lag framgår, att ett heriraita bestod av 42 män och i de äldsta anglosachsiska och frisiska lagarna används ordet »här» som beteckning på en härskara om minst 36 män. Då de skipen, vars havnetal omtalas i medeltida källor, ofta innefattande (ca) 42 havner, antar Aakjasr att det på folkvandringstiden och senare fanns en militär enhet på (ca) 42 man som kallades härad. Det ursprungliga danska häradet var i så fall det område, vars inbyggare kunde uppställa och utrusta en sådan styrka. I Sverige och i germanska länder utanför Norden förekommer indelningen i områden, som påminner om härader, men vars benämningar är avledningar av hund, som också ingår i hundraden. Om man räknar med att ett bol motsvarade en areal på 108 danska tonderland år 1688, har det enligt Aakjasr varit mellan 100 och 150 bol i det övervägande antalet danska härader. Aakjasr antar därför, att de äldsta härader, som skulle uppställa 42 krigare, bestått av 120 bol, dvs ett storhundrade. Då KVJ skrevs ut, varierade antalet bönder i de halländska häraderna mellan 500 och 1700 och antalet plogar i de själländska häraderna mellan 120 och 600. Om Aakjasrs hypoteser är riktiga, bör enligt Rasmussen häradsindelningen vara av den ålder, att dessa stora skillnader i bonde- och plogtal kunnat utveckla sig före 1200-talet. Den äldsta förteckningen över häraderna i Danmark återfinns i KVJ. Många av de härader, som man känner från denna förteckning, har senare fått sina gränser omlagda eller kommit att uppdelas i 2 eller 3 härader. Då liknande förändringar givetvis kan ha genomförts före 1231, är det omöjligt att avgöra, vilka områden som bildat de äldsta häraderna.

7 Det är möjligt att de äldsta häraderna återfinns på öarna och att de där utvecklat sig ur de gamla bygderna. De yngre häraderna — i Skåne och Jylland —ha i så fall tillskapats på administrativ väg med de äldre häraderna som förebilder. Det kan ej heller uteslutas, att alla häradsgränser fastlagts av statsmakten och att skillnaden mellan häraderna på öarna å ena sidan och de i Skåne och Jylland å den andra beror på att fler bygder i de förstnämnda än i de sistnämnda delarna av landet haft en storlek och belägenhet, sombättre passade för en häradsindelning. I historisk tid har häradet ej varit ett militärdistrikt men det har otvivelaktigt varit det före sjökrigsledungens införande, då det alltid var ett helt antal skipen (1, 2, 3 eller 4) i vart härad. Ytterligare må framhållas Aakjaers uppfattning angående den danska ledungen och dess uppkomst. Han menar att häradet utgjort basen för den äldsta danska militärorganisationen men hur denna var inrättad kan vi ej veta, då den tidigt avlösts av ledungen, som existerat redan i slutet av 1000-talet och sannolikt tillskapats under vikingatiden.® Aakjxr framhåller Arups uppfattning om ledungen som en institution, som vuxit fram utan ingrepp från statsmakten, en uppfattning som dock avvisats av P. J. Jorgensen såsom oacceptabel. Enligt Jorgensens mening har ingrepp från konungamaktens sida utgjort en helt nödvändig förutsättning för att ledungsorganisationen skulle erhålla den egenartade, över hela riket tvångsmässiga karaktär, varmed den framträder i källorna.* Aakjasr framhåller att Danmark i och för ledungen var indelat i skipen och att i regel ett härad innefattat mer än ett skipe, oftast två, tre eller fyra. Enligt Eriks Sjasl L III: 18 skulle för ett ledungsskepp 40 havner räknas som ett normaltal. Bolin har emellertid påvisat, att det ursprungliga havneantalet pr skipe i Halland utgjort 25, varför det ej kan uteslutas att dessa urskipen om25 havner i själva verket motsvarat en häradsfjärding och att ett härad således ursprungligen bestått av 100 havner.^* Hur Aakjasr vill förbinda denna teori med sitt tidigare antagande att det olddanska häradet baserats på jordatalet 120 bol framgår av hans kommentar till KVJ: han frånfaller sin tidigare hypotes om häradet såsom 120 bol och reducerar det supponerade boltalet pr härad till 100, vilket skulle ge 100 havner pr härad i stället för tidigare antagna 120.^* Aakjsers hypotes att den danska ledungsflottan baserats på ett underlag av 100 havner pr härad skulle för Danmarks ca 200 härader ge ett totalt havnetal av 20.000, varemot enligt Aakjaers uppfattning skulle ha svarat lika många bol. Med Rasmussens åsikt att varje skipe kan ha innefattat 25 havner, blir totalantalet havner i landets 850 skipen 21.250. Slutligen må anföras några synpunkter på de hithörande problemen, som anlagts av A. E. Christensen i ett 1969 publicerat arbete, Vikingetidens

8 Danmark}^ Inledningsvis fastslår Christensen, att den historiska epok, som går under benämningen vikingatiden, får anses avslutad 1040 eller möjligen 1066. Bland vikingatidens samfundsinstitutioner i Danmark pekar Christensen i främsta rummet på tinget. Under medeltiden förekom dels samfällda ting för stora geografiska enheter: de tre »landen» med sina landsting, ett i varje land, och dels tingsförsamlingarna för mindre enheter: omkring 200 härader med häradsting över hela riket, vartill i Jylland kom 14 sysslor med syssel- och bygdeting, vart och ett inneslutande ett antal härader. Frågan huru långt dessa organisationer går tillbaka i tiden är vansklig att besvara och är följaktligen mycket omstridd. Redan i våra äldsta skriftliga källor, Yita Ansgarii och Vita Rimberti, omtalas att de nordiska konungarna höll möte eller ting {placitum) med folket för avgörande av viktiga angelägenheter och i sin framställning av Knut den heliges historia ger .dElnoth den äldsta framställningen av ett fullt utvecklat landsting. Det heter där om Viborg: »Där samlades allmänt stora skaror från hela Jylland dels för att förhandla om gemensamma angelägenheter och dels för att dryfta om lagarna var rättfärdiga och ännu gällande och även för att ge dem fasthet. Vad som där fastslås som ett enigt uttryck för den församlade mängdens samtycke kan ej ostraffat sättas ur kraft i någon del av Jylland.» Den vetenskapliga diskussionen har i synnerhet koncentrerats på de mindre tingsenheterna, sysslan och häradet. Det har allmänt antagits, att sysslan såsom tingskrets tillskapats under 900-talet medan vissa forskare hävdar att den skulle återgå till 800-talet. Sysslan har ibland uppfattats som en under vikingatiden tillkommen dansk efterbildning av det anglosaxiska shire\ båda orden betyder gärning, värv, ämbete. Häradet åter anser man oftast —men utan egentlig grund —vara äldre än sysslan. Det uppfattas ofta som en ursprunglig militär indelning, som sätts i samband med ett införande eller en omorganisation av ledingsväsendet. Vanligen dateras häradet till vikingatiden men vissa forskare anser dock att det återgår till en äldre tid. Christensen menar att allt detta är antaganden och lösa hypoteser, grundade på onöjaktiga hållpunkter och djärva konstruktioner. Nästan alla uttalanden om häradets tillkomst är bestämda av etymologiska överväganden beträffande innebörden av ordet herred men ej heller om detta spörsmål har enighet kunnat uppnås, än mindre någon säkerhet. Enligt Christensen framstår det dock som mest sannolikt, att ordet går tillbaka på ett sammansatt nordiskt ord, som svarar mot det gammalhögtyska begreppet hariraida!heriraita, vars förled skulle beteckna här eller skara och efterled snarast betyder ritt eller följe. Men vilka realiteter ett dylikt »skarfölje» skulle täcka kan ej närmare fastslås, de behö-

9 ver dock ej med nödvändighet ha varit av militär karaktär. Det är viktigt att understryka, att om etymologien är riktig torde begreppet tidigt ha skiftat betydelseinnehåll, från ett personligt bestämt »skarfölje», som strävade mot samma mål, till ett territoriellt begrepp: ett område med en gemensam mötesplats, på vilken dess invånare mötte upp. Som analogi till ett dylikt ändrat begreppsinnehåll vill Christensen nämna ordet sogn, vilket ursprungligen torde ha varit benämningen på den grupp människor, som sökte sig (sognede) till samma plats, i Danmark uteslutande till samma kyrka men som här blott är känt som benämning på det område, som hade tillagts en kyrka. Som historiskt känd institution har häradet ett rent territoriellt innehåll: det är områden av relativt ensartad storlek, som ingår i en politisk, rättslig och administrativ riksindelning; till detta kunde läggas möjligheten av en militär funktion. Hur mycket äldre häradet är än dess äldsta förekomst i källorna kan ej med säkerhet avgöras. Häradets existens under vikingatiden låter sig emellertid icke påvisa. Det föreligger ytterst få konkreta data före Valdemarstiden men det kan fastslås, att ordet härad första gången möter i Knut den heliges gåvobrev 1085. Av de där uppräknade, till Lundakyrkan skänkta jordarna hänförs de på Själland belägna konsekvent till sina härader. Men det är lika viktigt att fastslå, att en motsvarande inplacering i härader icke förekommer för de skånska byarna, av vilka dock de mer avlägset belägna hänföras till andra områdeskategorier, a Geri och a Guthisbo, motsvarande de senare Gärds och Göinge härader. Då dessa äldre indelningar fortsätter långt ner i 1200-talet och en någorlunda konsekvent genomförd häradsindelning möter först i KVJ, torde det stå klart, att häradet för de skånska landsdelarnas vidkommande svårligen kan vara en vikingatidsföreteelse. Hur det förhåller sig med JyL:s tillämpningsområde är mer osäkert; häradet låter sig här icke påvisa förrän i den fullt genomförda häradsindelningen i KVJ. I äldre källor kan ej heller påträffas några spår av äldre indelningsformer. Som administrativt system slår KVJ emellertid fast, att hela riket var indelat i härader och Jylland dessutom i sysslor, omkring 200 härader i hela riket och 14 sysslor på Jylland. Denna indelning är systematiskt genomförd i KVJ:s sk huvudstycke, som daterats till 1231. I de någorlunda samtida landskapslagarna dokumenteras dessutom, att härader och sysslor var fasta rättskretsar under landstingen men en genomgång av lagtexterna ge vid handen, att det här rör sig om tillägg till och interpolationer av texterna; normalt talas i lagarna endast om ting och tingmän i största allmänhet. I det övervägande flertalet fall, där häradsting och häradsmän konkret omtalas, rör det sig om förhållanden, beträffande vilka det uttryckligen sägs, att landstinget har den större kompetensen och i

10 de få fallen därutöver — särskilt sporadiska i SkL — omtalas häradet endast i lagstiftning, som till form och innehåll framstår som relativt ny. Mot forskningens vanliga antagande torde därför kunna konkluderas, hävdar Christensen, att de av honom framtagna data ej talar för att häradet skulle kunna uppfattas som en mycket gammal institution och särskilt utesluter den sena skånska användningen av häradet i jämförelse med den själländska, att häradet som riksinstitution skulle återgå till vikingatiden. När det gäller sysslan kan man inte uttala sig så kategoriskt. Den kan visserligen dokumentariskt beläggas först tämligen sent, första gången, avseende Hardsyssel och i kyrkligt sammanhang, omkring 1170, men även om sysslan äldst omtalas under Valdemarerna är det intet som hindrar, att den är äldre och att den möjligen kan höra hemma redan i vikingatiden. Det är av intresse att konstatera, att Christensen i sin framställning ej heller omnämner organisationen av det danska ledungsväsendet som en vikingatidsinstitution: han diskuterar överhuvud taget ej ens möjligheten av att ledungen skulle tillhöra vikingatiden.

IL Ledungsmantal och jordatal 1. Ledungsmantalet I KL framhåller H. Björkvik,^ att ledungen i de tre skandinaviska länderna är känd genom bestämmelser i landskaps- och landslagar, nedskrivna i slutet av 1100-talet och senare, samt från skaldekväden, kunga- och ättesagor, diplom och kamerala källor såsomKVJ. Hur gammalt ledungsväsendet är i ett vart av de tre länderna är en diskuterad fråga och man vet ej ens om de tre rikena genomgått samma utveckling i avseende å ledungen oberoende av varandra. Gemensamt för länderna är emellertid övergången från krigsorganisation till årlig skatt, en övergång som torde ha inletts under senare hälften av 1100-talet och som slutligt genomförts under 1200-talet. I Sverige har med största sannolikhet en ledung ursprungligen varit organiserad endast i Svealandskapen, dvs Uppland, Gästrikland, Södermanland, Västmanland och Norrland. De främsta källorna för kännedomen om sjökrigsledungens organisation i Svealandskapen utgörs av stadganden i landskapslagarnas konungabalkar, i första hand bestämmelserna i UL Kg 10 och 11 men även i SdmL Kg 10—12, VmL Kg 7 samt HL Kg 7. En egen analys av innehållet i dessa stadganden har givit anledning till antagande att det svenska ledungsskeppet utgjorts av en 40-roddare, som alltså haft 40 åror eller hamnor med ett manskapsunderlag av 120 man. Detta skepp har haft sin territoriella bas i skeppslaget, innefattande en mot mantalet svarande underindelning i jordatal. Underlaget i jordatal har i Svealandskapen varierat, i folklanden har vigermantalet varit identiskt med marklandet, i Södermanland ochVästmanland med attungen samt i Norrland med en halv attung. De angivna jordatalsenheterna attungen och marklandet antas ha varit kalkerade på det anglosachsiska jordindelningssystemet med dess principiella indelningsenhet, ploglandet {hide och aratrum) om ca 48 har, som norm, varav attungen motsvarat en åttondel och marklandet två åttondelar. Attungen skulle således ha varit en jordäga om ca 12 svenska tunnland medan marklandet haft den dubbla arealen. Jordatalsvärderingen antas ha skett med utgångspunkt

12 från utsädet och dess värde i mark silver: marklandet har sitt namn av att det genomsnittliga utsädesvärdet pr år utgjort en mark silver medan attungens årsutsädesvärde uppgått till en halv mark silver.^ I Norge har en sjökrigsledung varit organiserad i tre av de fyra medeltida lagförbunden, Frostatingslag, Gulatingslag och Borgartingslag, men däremot ej i Eidsivatingslag.^ Av territorierna i Frostatingslag ha två landskap, Jämtland och Ffärjedalen, varit undantagna från ledungsbördan. Huvudkällorna för kännedomen om den norska sjökrigsledungens organisation är uppgifterna i Gtl § 315 samt i konung Magnus Lagaböters testamente 1/2 1277. Det framgår av dessa källor att det norska ledungsskeppet, skip eller skipreida, ursprungligen utgjorts av en 20-sessa, en skeppstyp om 40 åror, som senare ersattes av 25-sessan om 50 åror."* Manskapsunderlaget för en 20-sessa har enligt norska källor utgjort 100 man och enligt antagande har detta underlag vid övergången till 25-sessan utökats till 120 man.^ Det jordatal, som svarat mot ledungsmantalet i Norge, bör rimligtvis ha utgjorts av den s k 6-såldingen, dvs en jordäga där det årligen kunde sås 6 sålder korn. Såldet, ett rymdmått om ca 100 liter, har enligt norska källor haft ett silvervärde av 20 penningar, vilket för 6 såldsådder ger värdet 120 penningar eller 1/2 mark silver. En 6-sålding har således haft ett utsädesvärde, som svarat mot den svenska attungens; med hänsyn härtill har jag antagit att 6-såldingen och attungen utgjort de jordägor, som i princip svarat mot ett ledungsmantal i Norge och Sverige.® Det framgår således av framställningen att denna utgår från antagandet att ledungsskeppet både i Sverige och Norge haft ett underlag i män av 120 ledungsmantal, varemot svarat jord till i princip samma antal markland, attungar resp. 6-såldingar. Fråga är nu om ledungsskeppet i Da n ma r k, skipenet, haft ett motsvarande underlag i män och jordatal, dvs 120 mantal och ett däremot svarande antal jordvärderingsenheter. Den enda existerande källan för en bedömning av skipentalet i Danmark är den av Christensen och Rasmussen omtalade geografiska beskrivningen av Danmark, en interpolation i Knytlingasagan. Denna saga, som nedskrivits på Island av okänd förf., behandlar dansk historia från Harald Gormsen (d. ca 986) till Knut VI (1182—1202). Viss osäkerhet råder rörande tidpunkten för sagans nedskrivande men det har antagits att en 1259 avliden brorson till Snorre Sturlason haft viss andel i dess tillkomst.'^ Sagans 32 kap., som betecknas Frd landsskipan i Danmörk, innehåller den omtalade geografiska beskrivningen av Danmark med uppgifter tilllika om det antal skipen och kyrkor, som ingick i vart och ett av de åtta danska medeltidsstiften.® Då sagan nedskrivits på Island, där man företrädesvis räknade efter storhundraden om 120, har fråga uppkommit om

13 sifferuppgifternas rätta tolkning. De två tänkbara tolkningsmöjligheterna när det gäller skipentalen, framgår av sammanställningen nedan: ® Antal skipen, räknat efter decimala hundratal Antal skipen, räknat efter storhundraden om 120 »Ett hundrade och trettio» »11 tigir» »9 tigir» »hundra» »5 tigir» »10 tigir» »hundra och tjugu» »halvt annat hundrade» Hedeby stift Ribe stift Aarhus stift Viborgs stift Hjorrings stift Odense stift Roskilde stift Lunds stift 130 150 110 110 90 90 100 120 50 50 100 100 120 140 180 150 850 940 De föreliggande tolkningsmöjligheterna ha diskuterats av Erslev, Scharling, A. D. Jorgensen och F. Jönsson. Erslev tvekar först mellan de två tolkningsalternativen: »rimligvis skal det vxre 850, maaske dog 940» säger han men bestämmer sig slutligen för att räkna med 850 skipen som det riktiga antalet.Scharling däremot anser det rimligare att räkna med 940 skipen, en siffra som han finner bättre stämma med uppgifterna i vissa andra danska källor.^^ Jorgensen avvisar med skärpa Scharlings antagande, som han betecknar såsom »aldeles utilstedeligt» och menar att det av de i sagan uppgivna talen i sig klart framgår att vad som avses måste vara decimala hundraden efter allmänt danskt och europeiskt skick. Jönsson slutligen förklarar sig icke vilja inlåta sig på en diskussion av sagans talvärden men ansluter sig i alla fall vad gäller beräkningen av skipentalet till Erslevs mening, i det han framhåller, att de hundraden det här är fråga omskall räknas efter lOX 10 och ej efter lOX12.^^ Någon slutlig ställning till frågan om tolkningen av Knytlingasagans uppgifter om skipentalet har sedan denna fråga på 1890-talet diskuterades av de angivna forskarna ej tagits av dansk historieforskning, det framgår av Christensens ovan refererade framställning, där de två alternativa tolkningsmöjligheterna, 850 resp. 940, anföras.Vill man emellertid med Erslev anta, att det avsedda antalet i själva verket utgjort 850 och accepteras den här framförda hypotesen, att det danska skipenet liksom det svenska skeppslaget och den norska skipreidan haft ett underlag i ledungsmantal och jordatal av 120, erhålles för hela den danska ledungsflottan ett totalt ledungsmantal av (850X120) 102.000 man, varemot enligt den anförda hypotesen skulle ha svarat samma antal jordvärderingsenheter. Knytlingasagans uppgifter om skipentalet ger, oavsett hur man tolka dem, vid handen, att en ledung varit organiserad i hela Danmark, i motsats till vad somvarit fallet i Sverige och Norge. I Sverige har i huvudvill

14 sak endast Svealandskapen varit inlemmade i ledungssystemet medan i Norge tre av de fyra medeltida lagförbunden haft en ledung. Om det norska territoriet i dess helhet varit inordnat i ledungssystemet, dvs om således även Eidsivatingslag och Jämtland—Härjedalen ingått i detta, kan man utifrån den för landet i dess helhet framräknade jordatalssiffran, 51.200 6-såldingar, ange totalantalet skepp i Norge till (336+80+12) 428 om man räknar efter 20-sessor och till (280+66+10) 356 vid räkning efter 25-sessor.^^ Det visar sig således, att Knytlingasagans uppgift att Danmark haft att ställa 850 skepp i ledungen låter sig väl förena med de för Norge supponerade skeppstalen om man beaktar de ovan anförda jordatalssiffrorna: Norge med ett beräknat jordatal av 51.200 skulle ha kunnat ställa 428 20-sessor i ledungen medan Danmark med ett jordatal av 102.000 ställt 850; sammanställningen visar överensstämmande talvärden för resp. länders flottor. Danmarks sjökrigspotential skulle alltså enligt dessa antaganden ha varit i det närmaste dubbelt så stor som Norges, varemot svarat att underlaget i jord för den danska ledungen varit dubbelt större än det var för den norska. Till ytterligare belysning av de båda ländernas inbördes storleksförhållanden när det gäller den odlade jorden må framhållas att antalet medeltida sockenkyrkor uppvisar i stort sett samma relation: medan Danmark enligt just Knytlingasagan haft 2.358 kyrkor,^® antalet räknat efter decimala hundratal, så har Norge enligt P. A. Munchs och L. Dietrichsons beräkningar haft mellan 1.000 och 1.200 medeltidskyrkor.^^ Knytlingasagans skipental vid räkning efter decimala hundratal, 850, framstår således som fullt acceptabelt ur de här ovan anförda synpunkterna. En ytterligare kontroll av tillförlitligheten hos sagans sifferuppgifter erbjuder sig genom den föreliggande möjligheten att ställa dess uppgifter om antalet skipen i de olika stiften mot vad som meddelas beträffande antalet kyrkor i dessa: A.ntal kyrkor pr skipe Antal skipen Antal kyrkor Hedeby stift . Ribe stift . . . Aarhus stift . Viborgs stift Hjorrings stift 130 350 2.7 110 324 2.9 90 210 2.3 100 250 2.5 50 160 3.2 480 1.294 2.7 Odense stift . Roskilde stift Lunds stift . Riket totalt 100 300 3.0 411 3 4 120 2.3 150 353 850 2.358 2.8

15 Av siffrorna framgår att medeltalet kyrkor pr skipe i stiften på Jylland är praktiskt taget detsamma som för skipena i de övriga stiften. Sockentätheten pr skipe i Roskilde stift har varit den högsta, hälften högre än den i Lunds stift, och det är mellan dessa ytterligheter som siffrorna varierar. Siffrorna uppvisa som helhet intet anmärkningsvärt, tvärtomutgör genomsnittssiffran för hela landet, ca 3 kyrkor pr skipe, ett adekvat underlag i jord för skipenet, om den danska kyrksocknen i princip innefattat ca 40 ottingar och följaktligen svarat mot ett av skipenets tre roteringslag, som haft att fullgöra utrodden var tredje gång ledung påbjöds från skipenet; detta skulle ge den av Aakjarr supponerade idealsiffran 12 socknar pr härad. 2. Jordatalet Det ligger nära till hands att anta att det varit åttondelsbolet, dvs ottingen, som ursprungligen bildat det principiella underlaget för ledungsmantalet i Danmark. Vilka värden ottingen före 1100-talet representerat ur de synpunkter, som senare kom att bli bestämmande för jordägans definition — dvs det årliga genomsnittliga utsädet, arealen och ottingsjordens penningvärde — kan ej dokumentariskt beläggas. Först med 1160-talet framträder i dokumenten — det tidigaste belägget är från 1168 — en värdering av ottingsjorden i mark guld, den s k guldvärderingen. Inom dansk historieforskning omfattas allmänt den meningen att ottingen vid guldvärderingen åsatts värdet 1 mark guld och bolet om 8 ottingar följaktligen 8 mark guld.^® Vidare har man ansett att denna värdering vilat på den klassiska relationen guld—silver eller 8 : 1 och att ottingen således haft värdet 8 mark silver och bolet 64 mark silver. Att värderingen 1 mark guld för en otting ännu i princip tillämpats på Jylland när KVJ år 1231 skrevs ut framgår av ett flertal uppgifter i jordeboken: »Possessio nostra in Tymberu marc sunt X atting et unum quodque ualet mr. auri. Item in Langvath sunt IXatting et dim. et ualent IXmr. auri et dim. (KVJ s. 1). Värderingen av dessa jordar, belägna i Hanaeheret i Thysysel, ansluter sig således helt till den antagna, 1 mark guld för en »atting». Däremot värderas »sex mansos» i Tystathe i Gislumheret, Himbersysel, till 60 mark guld, vilket ger ett värde av 1 1/4 mark guld för en otting i ett bol om 8 ottingar (KVJ s. 3). Samma värdering av ottingen möter i Grafusin i Lyungxheret syndrx, Ummersysel, »III mansi valentes XXX mr. auri». I samma härad i Vpfusing möter anteckningen »VII octonari] valentes VII mr. auri», vilket visar att en octonarius åsatts värdet 1 mark guld (KVJ

16 s, 4). Dessa exempel visar således att en otting varit identisk med en »octonarius» och att denna äga med all sannolikhet haft riktvärdet 1 mark guld. Guldvärderingen framträder också i KVJ när det gäller värdering av jordar på Fyn. Så värderas t ex Wordburgh i Vendeslets härad till 16 mark guld »secundum antiquam estimacionem» (KVJ s. 12). Guldvärderingen omnämnes här som den »gamla» värderingen, sannolikt i motsats till den nya s k skyldvärderingen, som under 1200-talets första år slog igenom på Själland och som gav uttryck åt en värdering av jordarna ej efter jordvärdet såsom guldvärderingen utan efter den jordränta, »census», som ansågs åvila jorden.-® Hos vissa yngre forskare möter emellertid en annan uppfattning om guldvärderingen än den här refererade. Den utgår från en anteckning, som förekommer i ett antal danska lagavskrifter från 1500-talet och som ger en annan relation mellan jord, värderad till 1 mark guld, och jord värderad till 1 mark silver. I denna anteckning heter det nämligen »1 mark guld gor 3 mark Solv over al Danmark».-^ Innebörden i denna anteckning har diskuterats av Erslev, som framhåller, att dess innebörd står i skarp kontrast till den allmänt accepterade relationen guld—silver eller 8:1; han förmodar för sin del att anteckningen tillkommit genom en »Forbytning».^- Medan Erslev således frånkänner laganteckningen allt värde och avvisar möjligheten av att den skulle ha någon reell innebörd, så ha yngre forskare som Aakjasr, Runquist och Christensen accepterat anteckningen som ett uttryck för det förhållandet att en faktisk förskjutning i relationen guld—silver från 8 : 1 till 3 : 1 ägt rum när det gäller jordvärderingen. Aakjasr menar för sin del, att de danska byarna blivit guldtaxerade två gånger genom offentlig föranstaltning, första gången med tillämpning av den gamla relationen guld—silver 8 : 1 och senare utifrån relationen 3:1. Nyvärderingen tidfästes av Aakjzer till början av Valdemar II:s regeringstid (1202—1241). Aakjasr gör dock härvid den reservationen att även efter det att nyvärderingen införts har den gamla relationen 8 : 1 tillämpats vid guldvärderingen av jordar i vissa byar.-^ I motsats till Aakjcer anser Runquist att relationen 3 : 1 i själva verket är den ursprungliga och således äldre än relationen 8 : 1 vid guldvärdering av jord. Omvärderingen har enligt Runquist kommit till stånd före 1231 och kanske även före 1180 och står i förbindelse med att en gammal mark guld jord ursprungligen haft ett värde motsvarande 3 mark silver.-^ Christensen åter menar, att man intill 1240 värderade jord, som var värd 8 mark silver, till 1 mark guld, dvs efter relationen 8:1. Vid denna tid omräknades jordens värde i mark penningar efter myntkursen 1 : 2 och jord som var värd 16 mark penningar, sattes då i värde till 1 mark

17 guld. Efter 1240 föll emellertid myntkursen och härigenom uppkom den relation, som framträder i anteckningarna.^® Ett ytterligare försök till tolkning av uppgiften att 1 mark guld gör 3 mark silver i hela Danmark har framställts av en svensk forskare, H. Andersson, vars åsikter kan sammanfattas sålunda.^® Någon gång under 1100-talets förra hälft har i Danmark införts de åkerarealmått, som grundade sig på den s k mynträkningen i silver, marklandet, öreslandet och örtuglandet. I denna räkning åsattes bolet, som hade en areal av 24 tunnland, värderingen 1 markland, motsvarande 8 öresland och 24 örtugland. Silvervärdet stod i viss relation till guldvärdet och den äldsta kursen torde ha varit 1 mark guld=8 mark silver. När bolet nu innehöll 24 örtugland, var dess värde 24 mark silver eller 3 mark guld, en värdering som kom att bestå ganska länge på sina håll. Vid mitten av 1100-talet och i vart fall senast år 1168 införde man den s k guldvärderingen, som innebar att man angav bolets värde i guld i stället för att ange dess areal. Guldvärderingen vilade på den ursprungliga mynträkningen på det sättet att 8 örtugland värdesattes till 8 mark silver=1 mark guld och hela bolet, 24 örtugland, följaktligen till 3 mark guld. Guldvärderingen förekom över hela Danmark med undantag av Skåne, där den av allt att döma ej vann insteg. Omkring år 1200 ägde en förändring rum i den kamerala beräkningen på vissa håll i landet, man införde ett nytt beskattningssystem på Själland och öarna, den s k skyldvärderingen, medan guldvärderingen alltjämt bibehölls för sitt ursprungliga ändamål att ange jordens värde. Bakgrunden till denna omändring var att tresädet införts och att detta lett till en betydande ökning av den odlade jorden. I denna belägenhet ansåg man det nödvändigt att få ett taxeringssystem, som bättre än guldvärderingen tog fasta på det som verkligen skulle beskattas. Det som skiljer guldvärderingen från skyldvärderingen är att den förra avser hela bolets areal medan den senare endast tar sikte på den besådda delen av arealen, dvs vid tresäde 2/3 av denna, och det var endast den som skulle beskattas. Vid beskattningen tog man emellertid hänsyn även till att bolets areal med tiden ökats till det dubbla, från 24 till 48 tunnland, varav 2/3 eller 32 tunnland såsom den besådda delen skulle beskattas. Bolets besådda del blev nu 2 2/3 gånger större än den areal, som förut besåtts, varigenom 8 äldre besådda örtugland kom att svara mot 3 av den nya typen, ett förhållande somuttrycktes i satsen att 1 mark guld är 3 mark silver. Andersson framhåller vidare att det danska bolet var identiskt med havnen eller rättare sagt med den beskattningsbara delen därav. I Jyllandslagen har den äldre benämningen bibehållits: det heter nämligen där att en hel havne är 3 mark gulds jord. Detta får likväl inte fattas så att hav2 Ekbom

18 nen och bolet skulle ha haft samma storlek under 1200-talet som ett århundrade tidigare.-' Beträffande Anderssons tolkning av den anförda laguppteckningen från 1500-talet, att 1 mark guld gör 3 mark silver över hela Danmark, må till en början framhållas att han till stöd för sin mening åberopar ett antal andra uppteckningar ur samma källa, som han kan anpassa till sin teori, men däremot ej den följande: »1 mark guld är 8 mark Solv eller 8 örtug Solv».-® Även denna uppteckning har behandlats av Erslev, som framhåller att denna till synes motsägelsefulla anteckning är rätt tolkad fullt korrekt: guldmarken är här icke blott åtta gånger 1 mark silver i jord, 1 mark gulds jord motsvarar enligt uppteckningen också jord om 8 örtug silver i skyldP För Erslev är förhållandet klart, den sistnämnda anteckningen är helt acceptabel och ansluter sig till vad som av ålder är känt om relationen guld—silver medan den sats, som ger uttryck åt förhållandet att 1 mark guld gör 3 mark silver i hela Danmark är obegriplig och måste ha tillkommit genom ett missförstånd, den är i varje fall helt oförenlig med den sats, sombildat utgångspunkten för Erslevs teori. En rimlig konsekvens av Anderssons i och för sig sannolika teori att boljordens areal mot 1100-talets slut ökats till det dubbla från ett tidigare utgångsläge för taxeringen borde väl ha varit antingen att den nya arealen fått slå igenom vid beskattningen och boljorden följaktligen åsatts det dubbla värdet — eller, om hänsyn tages till tresädet, till ett 2/3 högre värde —eller också att det ursprungliga bolet uppdelats på två bol, båda åsatta ett med hänsyn till tresädet reducerat värde. Det torde kunna antagas att bolet även före nytaxeringen haft en matrikulerande uppgift, icke minst i förhållande till ledungen, och detta talar i så fall för att man skulle ha valt den senare utvägen. Att en så ingripande nyordning ej skulle ha tagit sig annat uttryck än att man åsatt det gamla markguldbegreppet en ny kameral definition, som kan ha givit anledning till missuppfattning om vad som avsågs, framstår som föga sannolikt i ett läge, där det enligt Andersson ej varit fråga om att åvägabringa en förändring av penningvärdet, dvs i den vedertagna relationen mellan guld och silver. Det är uppenbart att de här ovan refererade försöken att intolka en mening i satsen 1 mark guld gör 3 mark silver över hela Danmark utgör konstruktioner, som ej kan ha något med medeltida jordvärdering att skaffa. Även om satsen ifråga såsom Erslev framhållit framstår som obegriplig ur jordvärderingssynpunkt, kan den likväl ha haft till innebörd att ge uttryck åt någon annan egenskap hos jordägan 1 mark guld än själva jordvärdet. Som framgått ovan har satsen 1 mark guld gör 8 mark silver eller 8 örtugar silver haft den dubbla innebörden att uttrycka såväl jord- som skyldvärde. På samma sätt kan med satsen 1 mark guld gör 3 mark silver ha avsetts att uttrycka en värdering av jordägan från andra

19 synpunkter än de tidigare diskuterade, efter medelvärdena i utsäde och bruttoavkastning. Om man med Erslev antar att 1 mark guld=8 örtugar silver i landgilde och att landgildevärdet varit identiskt med utsädesvärdet,^*^ blir den årliga bruttoavkastningen av 1 mark guld vid sjätte kornets skörd och ett beräknat utbyte av boskapsdriften, motsvarande halva skördevärdet, (6X8 örtugar+24 örtugar) 3 mark silver. Då jordvärderingsenheten 1 mark guld i princip har varit identisk med ottingen, dvs med en octonarius, kunde satsen 1 mark guld gör 3 mark silver i hela Danmark, tolkad på detta sätt, uppfattas och tillämpas även i de delar av landet, där jordvärderingen ännu vilade på den gamla bolindelningen och där en värdering av jorden efter guld ej kommit att införas, dvs i Skåne, Halland och Blekinge. Om avsikten varit denna framstår innebörden i uttalandet att regeln skulle gälla »over al Danmark» somnaturlig. Fråga är nu om avkastningsvärdet 3 mark silver återspeglat en värdering av jordägans medelprestanda vid utsäde på hela arealen eller endast på de 2/3 därav, som vid trevångsbruket årligen besåddes. En jämförelse med svenska och norska förhållanden ger vid handen att för attungen respektive 6-såldingen —de jordvärderingsenheter, som kan antas ha i princip legat till grund för ledungsmantalet i Sverige och Norge — antagits att man vid helsäde räknat med ett genomsnittligt utsädesvärde av 4 öre pr år.^^ Ett årligt utsäde på den danska ottingen, värderat till 8 örtugar silver eller 2 2/3 öre, skulle, om värderingen avsett det utsäde, som hänförde sig endast till den ärligen besådda delen av ottingsarealen eller till 2/3 av denna, ge en fullständig parallell till de svenska och norska normalvärdena: 2/3 av 4 öre=2 2/3 öre. I fullständig överensstämmelse med dessa utsädesvärden står den beräknade medelavkastningen pr år från resp. jordägor: medan attungen och 6-såldingen antagits ha haft en beräknad medelavkastning pr år, värderad till 4 1/2 mark silver ger 2/3 härav en avkastning av 3 mark silver pr år eller det värde, som för 1 mark guld eller 1 otting anges i den diskuterade laguppteckningen från 1500-talet. Vad gäller utsäde och bruttoavkastning skulle således de danska värderingarna ha haft sin fullkomliga motsvarighet i svenska och norska värden. Men även i bestämningen av den ifrågavarande jordägans jordvärde föreligger en konstaterbar överensstämmelse mellan danska och svenska förhållanden. Sålunda åsätts det svenska marklandet i ULJ 1 vid bördslösen det primära värdet 24 mark silver.^^ Då marklandet enligt allmänt vedertagen uppfattning motsvarat 2 attungar, erhålles utifrån den angivna marklandsvärderingen värdet 12 mark för 1 attung och alltså för den helhet, av vilken attungen antagits ha utgjort 1/8-funktion, det anglosachsiska ploglandet, värdet 96 mark silver. Omjordvärderingen av det danska bolet om 8 ottingar skett ej efter utsädet på hela arealen utan endast efter den besådda delen, skulle det motsvarande värdet för den danska bol-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=