107 Ledungsmantal Antal t i n g in ä n ®/o 1 MagnusI ®/o «/o Olaf Mantal llordafylke Rygjafylke Firciafvlke Sygnafylke Egdafylke Sunninore 102 26.4 3.000 3.000 2.400 2.000 2.000 2.000 60 24.2 24.2 20.3 16.3 20.8 102 26.4 20.8 60 80 20.6 50 16.7 16.5 64 40 13.0 27 7.0 20 8.1 13.0 12 3.1 16 6.5 13.0 387 100.0 246 100.0 14.400 100.0 Procent.siffrorna visa, att Hordafylke och Rygjafylke i förhållande till sina bidrag till lednngsflottan varit klart överrepresenterade på tinget vid Giila medan de båda ytterfylkena, Egdafylke i stkler och Siinnmore i norr varit lika klart nnderrepresenterade. Utvecklingstrenden från Olaf Haraldssons till Magnus Erlingssons tid ger dock vid handen, att den bristande jämvikten kunnat något utjämnas: de två ytterfylkena ha ökat sitt inflytande på tinget främst på bekostnad av Hordafylke och Rygjafylke; Firdafylke och Sygnafylke å andra sidan ha i stort sett förmått hävda sina positioner i representationshänseende. Vidare må här ur saga-materialet anföras vissa uppgifter av intresse i förevarande sammanhang. 1 Olaf Trygvasons saga berättas, att det var överenskommet mellan de danska och svenska konungarna, Sven Tveskägg och Olof Skötkonung samt den norske jarlen Erik Håkonsson att envar av dem skulle tillägna sig en tredjedel av Norge, om de kunde fälla Olaf Trygvason.^ I sagan omtalas vidare, att Norge efter den sistnämndes död i slaget vid Svolder år 1 ()()() skiftades mellan hans besegrare så att på Sveakonungens lott föll fyra fylken i Trondheimen, de båda Möre, Romsdal samt det nuvarande Bohuslän, medan jarlen erhiill fyra fylken i Trondheimen, Hålogaland, Namdal, Firdafylke, Sogn, Hordaland, Rogaland och Agder ända till Lidandesnäs. Danakonungen slutligen behöll Viken, som han haft förr, men, heter del i sagan, Romerike och Hedmarkerna gav han ät Erik jarl."* Av den sistnämnda uppgiften framgår, att till Viken räknats även Upplanden, varför på den danske konungens <lel av Norge faktiskt kom:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=