97 är av intresse ifråga om instituten ahsolutio ah instantia och »insättande på bekännelse». Det är först på 1860-talet som dessa rättsinstitut åter komma i blickpunkten och bli föremål för ett större intresse och starkare kritik än någonsin tidigare. JO:s och pressens reaktion inför användandet av institutet »insättande på bekännelse» under 1800-talets första hälft Det är onekligen av största intresse att närmare granska JO:s och pressens reaktion inför användandet av institutet »insättande på bekännelse» under 1800-talet. JO tycks genomgående ha accepterat detsamma ända till JO Fröman i riksdagen 1868 tog till orda för dess avskaffande. Man söker sålunda förgäves i JO:s årsberättelser efter någon subjektiv kommentar till institutets funktion, vilket är desto märkligare, eftersom JO i allmänhet visade stort intresse för fångvården. Man finner också i JO:s ämbetsberättelser principiella uttalanden ombekännelsens vikt i fråga ombevisning av brott, t.ex. i berättelsen 1836—37,^® och uppskattande uttalanden om ensamhetsfängelserna, som bland annat hade till följd, att fångarna bekände och ångrade sig, exempelvis i ämbetsberättelsen 1850—51.^^ Pressen synes icke nämnvärt ha intresserat sig för bekännelsefångarnas situation. Visserligen finner man en artikel i Aftonbladet 1848,®“ ingående i en artikelserie med utdrag ur C. O. Brinks »Historisk öfversigt af fängelsesystemena, samt svenska lagstiftningen rörande fängelserna». I Aftonbladet uppmärksammades över huvud fångvården rätt mycket under åren 1847—48. Efter artikeln 1848 synes man emellertid icke ägnat bekännelsefångarna någon större uppmärksamhet, förrän justitierådet Naumanns artiklar därombörjade utkomma 1864 och ämnet togs upp i riksdagen 1868. Sammanfattningsvis kan man konstatera, att det framgått av framställningen i detta kapitel, att instituten ahsolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» funnos upptagna i svensk rätt och tillämpades i praxis redan före tillkomsten av 1803 års brev och att sistnämnda brev icke innebar några väsentliga nyheter i fråga om de båda rättsinstituten. En skärpning ifråga om behandlingen av de s.k. bekännelsefångarna infördes i och med det kungl. brevet 1826, vari föreskrevs, att bekännelsefångarna skulle förvaras i enskilda fängelserum under fullständig sysslolöshet. I samma kungabrev framfördes även tanken på att sammanföra samtliga bekännelsefångar till Stockholm. Resultatet blev, att de manliga bekännelsefångarna koncentrerades till Malmö och Stockholm och de kvinnliga till Stockholm. S. 119 ff. si 1850, s. 189 f., 1851, s. 122 f. 52 Nr 264, s. 3. 7 - Inger
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=