91 blifwa kraftigare i samma mån, som wäckelsen utan afbrott fortgår och fångens tankar icke genom yttre föremål afledas från betraktelsen öfwer hans förflutna lefnad; hwaremot förströelse, äfwen om den utgöres af nyttigt arbete, otwifwelaktigt i många fall komme att minska ofwannämnde werkan». Justitiekanslern var dock medveten om »att en absolut sysslolöshet kan hos olika personer åstadkomma skiljaktiga werkningar och stundommedföra en sådan förslappning af tanka och sinne, att af det ensliga fängelset något inflytande till wäckelse och ånger hos fången ej widare må påräknas; och i dylika fall är det tvifvelsutan nödigt att behandlingssättet förändras». Det syntes emellertid justitiekanslern icke lämpligt att på förhand och lika för alla bekännelsefångar bestämma den tid, under vilken sysslolösheten skulle fortfara —sysslolöshetsperioden borde anpassas efter varje individ, — dels skulle det, som redan auditören Cederschiöld framhållit, icke gå att hålla fångarna okunniga om hur lång denna tidsperiod var fastställd att vara. Vetskapen om att sysslolösheten var begränsad skulle kunna bidraga till att hålla modet uppe och motverka benägenheten att bekänna brottet. Justitiekanslern föreslog i stället, att Styrelsens hemställan skulle bifallas endast på det sättet, att den föreskrift blev meddelad, att i de rapporter, som årligen avgåvos angående bekännelsefångarna, jämväl borde i avseende på varje sådan fånge anmälas, vilka anledningar, som kunde förekomma till förändring av det genom det kungl. brevet den 16 februari 1826 föreskrivna behandlingssättet. Kungl. Maj:t kunde då vid varje särskilt tillfälle efter omständigheterna förordna, om en sådan förändring borde äga rum. Högsta domstolen instämde med justitiekanslersämbetet, medan ordföranden i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, generaldirektören Emil von Troil efter att ha tagit del av handlingarna i en till justitiestatsministern ställd promemoria, gick ännu längre än Styrelsen i dess hemställan till konungen och föreslog, att bekännelsefångarna skulle få sysselsättas under hela den tid, som de tillbringade i ensamhetsfängelse utan andra undantag än dem, som för fängelse av detta slag voro allmänna.^“ Frågan avgjordes i statsrådet den 5 mars 1846, varvid Oscar I efter avslutat statsråd gjorde följande anteckning i sin dagbok: »För omkring ett år sedan hade jag befallt att Fångstyrelsen skulle inkomma med förslag rörande bekännelsefångars sysselsättande. Att hålla dessa olycklige, stundom 10 å 12 år, i cell utan arbete är en grymhet, som svårligen kan rättfärdigas, synnerligen emot folk, som domaren ej förklarat skyldige. Missnöjd att saken ej förut blifvit föredragen gaf jag befallning derom innan min resa till Upsala. Beslöts att fångstyrelsen skall, då en bekännelsefånge Naumann, Tortur, s. 625.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=