89 gan hvarpå detta förbud synes hafva afsett ofta är mindre intensift än ett psykiskt lidande; men Styrelsens pligt är . . .» Denna förändrade syn på institutet insättande på bekännelse torde framför allt ha sin grund i ett liberalistiskt tänkande samt vid denna tid även i uppfattningen av fängelsestraffet i formav ensligt fängelse i sysslolöshet såsomnågot skadligt. Man bör dock observera, att i de kungl. breven, vari gavs befallning om dessa för svåra brott anklagade personers insättande på bekännelse, anges alltid som rättslig grund för dessa beslut om insättande på bekännelse i första hand bestämmelserna i RB 17: 32 om sakens lämnande åt framtiden, tills den kan bli uppenbar, och i andra hand bestämmelserna i det kungl, brevet av den 22 mars 1803 om förvaring i enskilt rum i fängelse för att av prästerskapet förmanas till uppriktig och fullständig bekännelse av det brott, för vilket vederbörande är åtalad. Man finner aldrig bestämmelserna i RB 17: 37 om svårare fängelse anförda som grund för beslutet ominsättande på bekännelse. Man kan emellertid samtidigt notera, att det i de kungl. breven mera sällan säges något om att man skall sätta in vederbörande på bekännelse, därför att han eller hon utgjorde en fara för samhället på grund av vederbörandes vanart och ondska, som det stod i 1803 års brev. Om det ensliga fängelset i förening med sysslolöshet framhåller Styrelatt det är numera allmänt känt, att det kan medföra skadliga verkningar. Visserligen är det sant, att ensamheten kan bidraga till att väcka självbesinning och ånger hos brottslingen och göra hans sinne öppet och mottagligt för religionens mäktiga inverkan, men om man icke lyckas ta tillvara detta tillfälle till påverkan, så misslyckas ofta alla därefter företagna försök. Man hänvisar i detta sammanhang till de uppgifter om bekännelsefångarna, som stått till Styrelsens förfogande, varav framgått, att under de sista 10 åren ha av de vid korrektionsinrättningarna i Stockholmförvarade 13 män och 2 kvinnor blott fem erkänt det åtalade brottet. Av dem, som icke bekänt, har en varit innesluten i fängelse i över tio år, en annan i åtta samt tre i femoch fyra år. Om ensligt fängelse med beständig sysslolöshet säger Styrelsen, att det utgör »den svåraste psykiska tortyr, som kan tänkas. — öfverallt der denna behandling warit använd har den måste öfvergifvas såsom outhärdlig». Man hänvisar så till experiment med dylika fängelsestraff i Amerika. Att man icke erfarit samma skadeverkningar av detta slag av fängelseförvaring i Sverige kan möjligen bero på ett trögare folklynne samt den omsorgsfulla behandling bekännelsefångarna blivit föremål för, i det att de fått röra sig i friska luften minst två gånger per vecka samt fått mottaga besök av prästen och befälet på stället, där de förvarats, samt av styrelsen. »Förnekas kan det likväl icke, att äfven här skadliga verkningar af denna sysslolöshet, fastän de icke så snart yttra sig, omöjligen kunna i längden sen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=