88 dels framföres här den åsikten, att »insättande på bekännelse» är en tilllämpning av bestämmelserna i RB 17: 37 om »svårare fängelse» och dels tages frågan upp om icke ensligt fängelse i förening med sysslolöshet är skadligt för fångarnas hälsa. Som redan förut påpekats hade tidigare bland annat lagkommittéen i sitt förslag till kriminallag 1832 liksomi sitt utlåtande 1834 över inkomna remissyttranden framfört den åsikten, att insättande på bekännelse var en tillämpning i praxis av bestämmelserna omsvårare fängelse i RB 17: 37, och vid behandlingen av dessa lagkommittéens yttranden påpekades, liksom i föregående kapitel, att gränsdragningen mellan »svårare fängelse» och »insättande på bekännelse» var oklar. I den nämnda skrivelsen från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket till Kungl. Maj:t 1844 återkommer samma principiellasyn påinstitutet »insättande på bekännelse». Det heter där: »Uti 17 Gap. 37 § RB Allmänna Lagen stadgas, att ’i grofva brottmål, ther bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som anklagad är, Domaren må försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset’; dock borde, enligt hvad ytterligare tillägges, ’dermed förfaras varsamligen’. Med tillämpning af detta stadgande, har sedermera den Lagskipande makten, utöfvad i detta fall, enligt Kongl. Brefvet den 22 mars 1803 endast af Eders Kongl. Majt sjelf, i förekomne svåra brottmål, der den tilltalade ’ehuru i det närmaste öfvertygad likväl nekar till brottet och derföre ej kan anses slutligen förvunnen’, förordnat, att han borde i dertill anvisadt fängelse förvaras för att af Presterskapet förmås till bekännelse af den åtalade förbrytelsen.» Man kan alltså konstatera, att det så småningom skett en glidning i synen på och uppfattningen av institutet »insättande på bekännelse». Det är visserligen fråga om en tillämpning av institutet absolutio ab instantia och bestämmelsen i RB 17: 32 om lämnande till framtiden, men man uppfattar själva detta insättande på bekännelse som en formav tortyr för att pressa fram ett erkännande, alltså som en tillämpning av RB 17: 37 om svårare fängelse. Denna syn på »insättandet på bekännelse» kom tydligt fram även i en annan passus i 1844 års skrivelse till Kungl. Maj:t. Styrelsen erinrar där om föreskrifterna i det kungl. brevet av den 16 februari 1826, vari stadgades, att dessa fångar skulle hållas sysslolösa i särskilda fängelserum och fortsätter så: »Det tillhör icke Styrelsen att bedöma huruvida den lagstiftning, som föranledt ifrågavarande åtgärder till framtvingande af bekännelse, hvilar på en strängt juridisk rättsgrund, och om icke till äfventyrs just genom sådane åtgärder, det i ofvan nämnde lagrum gifne förbud för domare eller Befallningshafvande, att ’låta någon till bekännelse pina och plåga’ kan anses öfverträdt, enär den kroppsliga plåSe ovan s. 67 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=