87 upphöra att längta efter friheten; och jag ser i bekännelsefångarnes sinnesstämning ej ens någon anledning till en sådan föreställning. För dessa menniskor gifves, i alla fall, ingen förhoppning i lifvet. Imellan fängelset och döden är det endast, som de kunna välja. Fruktan för döden är det, som bringar dem att uthärda fängelset och ensamheten, i fall de veta sig skyldiga till brott; och deras tröst består då i sjelfva denna fruktan, hvilken jemförelsevis gör deras lif drägligt. Äro de åter oskyldige; så kunna de äga tröstgrunder; men äfven då gifves ju för demingen förhoppning på lifvet; fängelset är deras öde; dem återstår ingen ting annat, än att finna sig deri, om de ej heldre vilja genom en falsk bekännelse överlemna sig åt döden.» För övrigt kan man blott konstatera att den fängelsereform, som riksdagen 1840—1841 beslutat, genomfördes under de följande 30—40 åren och över hela landet uppfördes nya fängelser enligt cellsystemets principer. Frågan om insättandet på bekännelse var en tillämpning av svårare fängelse samt frågan ombekännelsefångarnas behov av sysselsättning Intresset för hur fångvården borde utformas hölls ständigt vid liv även sedan riksdagen fattat sitt avgörande beslut omcellsystemets genomförande 1841. Icke minst genom artiklar i C. Schmidts Juridiskt Arkif spreds upplysning om de erfarenheter man gjort i utlandet av de skilda fängelsesystemen. Härvid uppmärksammades även den behandling bekännelsefångarna voro utsatta för. Intresset för denna fångkategori resulterade den 20 april 1844 i en skrivelse från Kungl. Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket till Kungl. Maj:t med förslag omatt dessa fångar skulle kunna få sysselsättas efter en viss tids sysslolöshet, emedan sysslolösheten, som föreskrivits genomdet kungl. brevet av den 16 februari 1826, i kombination med ensligt fängelse, kunde vara skadligt för fångarnas hälsa.-® Som ordförande vid sammanträdet i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, när man beslöt att ingå till Kungl. Maj:t med en hemställan om en förändring av bekännelsefångarnas behandling, tjänstgjorde t.f. ordföranden, generalauditören P. J. Netzel. Som skäl för sin hemställan anförde Styrelsen, att den ansåg som sin uppgift att verka för att förbättra fångväsendet och att den därför nu ville till Kungl. Maj:ts övervägande framställa ett förhållande, »hvaruti efter Styrelsens tanke, både rättvisa och mensklighet högt påkalla en förändring, öfverensstämmande med tidens fordringar, upplysningens framsteg och erfarenhetens råd». Denna skrivelse till Kungl. Maj:t från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket år 1844 är intressant ur två olika synpunkter: Styr:s över fängelser . . . prot. o. reg. 20/4 1844, RA; Naumann, Tortur, s. 624 f. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=