86 som borde bestämmas i ny allmän kriminallag.-^ Efter att ha diskuterat de olika fängelsesystemens för- och nackdelar föreslår man införandet av Philadelphiasystemet vid inrättandet av straffängelser.^^ I den nämnda diskussionen om de skilda systemen framhåller man, att den moderna forskningen visat, att det lämpligaste och mest ändamålsenliga sättet för förvarande av fångar är, att man håller dem åtskilda från varandra.-^ Man berör även frågan om fångarnas hälsotillstånd i det s.k. Philadelphiasystemet, varvid man anser, att företagna undersökningar icke givit anledning till några betänkligheter mot systemet i fråga.“® I samband med behandlingen av frågan om man borde införa arbetstvång eller ej, så säger man, att det naturliga är, att en fånge, som förvaras i ett Philadelphiafängelse efter ganska kort tid ber omatt få arbeta. Arbetet uppfattas som en ynnest. Lagberedningen framför så en tanke, som påminner om det ovan anförda yttrandet av justitieborgmästare Lagergren i riksdagsdebatten 1840—1841. Man säger nämligen: »Men möjligen kan, i följd af nationallynnet och andra omständigheter, förhållandet här blifva olika. Exempel derpå lemna redan de så kallade bekännelsefångarne, hvilka under flera år kunna hållas inneslutne i enrum, utan att yttra någon önskan, att genom arbete få skingra den ledsnad, enligheten synes böra medföra».^" I sin reservation till lagberedningens utlåtande kommer även kammarrådet S. L. Theorell in på bekännelsefångens reaktioner.-®Han berör ensamhetsfängelsets fördelaktiga inverkan på den fängslade i det han väckes till besinning, ånger och bättre föresatser och säger härvid följande om bekännelsefångarna, som vittnar om djup förståelse för deras öden: »Men jag kan icke lätt skilja mig från det hoppet, att de hårdsinta eller slöa menniskor måste vara ganska få, som efter begångna brott icke finna sig af ensamheten satta i nödvändighet af besinning, och hos hvilka ingen ånger vaknar. Det må anföras, att man redan i vårt eget land erfarit, huru litet ensamheten i fängelse uträttat på vissa menniskor; att detta visat sig med de så kallade bekännelsefångarna, hvilka efter mångårigt vistande i sina celler icke genom minsta tecken förråda någon ensamhetens verkan på sinnet, eller ens tyckas hafva lidit af sin belägenhet, utan vara fullkomligt liknöjde, till och med belåtne, att ätande och sofvande tillbringa ett makligt lif. Det synes mig icke derföre möjligt att antaga, det någon menniska, stadd vid sina sinnens bruk, skulle liknöjd se sig inspärrad i ensamhet eller Lagberedningens underdåniga utlåtanden angående 1. Domstolarnes organisation, 2. de Straff, som i ny allmän kriminallag böra bestämmas, och 3. Förlikningskommittéer, Stockholm 1844. Se bl.a. s. 130, 134 f. 25 S. 119 ff. 2« S. 128 f. 27 S. 130. 28 S. 182.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=