78 de inneslutas i särskilda celler, berövade allt umgänge, endast överlämnade åt sitt samvete och alltid i tillfälle att emottaga intryck, dels genom läsning av Bibeln, som alltid lämnas dem, dels genom predikantens ofta förnyade förmaningar, ändock fortfara år ut och år in i förnekande av de brott, varför de beskyllas».'' Det är av intresse i detta sammanhang att läsa, vad Äkerhjelm skrev i sin lilla skrift: »Några Upplysningar och Betraktelser, rörande Fångvården i Sverige under en sednare tid, och det korrektionella FångvårdsSystemet i allmänhet, , . .», som han lät trycka och giva ut 1836 efter sin avgång som ordförande i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket. Ffan berörde nämligen i detta arbete även ensamhetsfängelsets inverkan på fångarna. »Inga prof af ensamhetens inverkan på menniskosinnet», skriver han, »torde vara mera bevisande, än bekännelsefångars isolerade lefnadssätt och korrektionella fångars vistande i mörk cell. Med noggrannhet hafva begge dessa pröfningsmedel blifvit använde, och de hafva lemnat varierande resultat. Hos bekännelsefångar har den oafbrutna ensamheten någon gång synts verka för ändamålets befrämjande — ångerns makt öfver det endast åt sitt samvete öfverlemnade menniskosinnet, och frivillig bekännelse har stundomderaf följt; men vida större har alltid det antalet af samma slags fångar visat sig vara, som oansedt deras ransakningshandlingar vittnat lika mycket mot dem, som de förres visat troligheten af deras brottslighet, ändock förblifvit ihärdigt, vid förnekandet af all brottslighet. Inneslutandet i mörk cell, som i en oafbruten tidsföljd aldrig bör utsträckas utöfver några dagar, har väl stundom modererat och till och med väckt ömmare sinnesrörelse hos det vildare sinnet, men dess korrigerande egenskap har likväl ej visat sig så fortfarande, som man af det ögonblickliga intrycket kunnat sluta till. Af föremålets intellektuella egenskaper bero hufvudsakligen dessa verkningar, hvadan de ej kunna förutses, eller för deras bibringande några bestämda reglor uppgöras. Att emellertid ensligheten i dessa afseenden bör vara fullständig, och tiden för dess fortfarande lämpad efter föremålets receptibilitet, så vidt en sådan kan uppväckas, torde kunna antagas. Då det likväl gifves lynnen, på hvilka detta pröfvande experiment ej verkar, och då en långvarig instängd lefnad, om än förenad med njutningen af frisk luft och någon kroppsrörelse, verkar menligt på kroppstillståndet, än direkte, än indirekte genom själens lidande, så har experimentet, i afseende på inneslutne korrektionella fångar, blifvit med nödig och skyldig varsamhet utfördt; och Kongl. Majrts Nåderätt har i speciella fall gjort slut på bekännelsefångars qvarhållande, när fångens undergifna, men oförändrade sinnesbeskaffenhet, efter flera års pröfvotid, talat för Nåden.»® ’ Livijn, Efterlemnade Handskrifter, vol. XIII, pag. 68, KB. ® S. 39 ff. not.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=