77 något modifierade former.^ Vidare publicerades en rad artiklar om fångvården i andra länder i Carl Schmidts Juridiskt Arkif. Som tidigare nämnts hade lagkommittéen förordat det s.k. Auburn-systemet. Även Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket gick på samma linje,^ medan däremot, som nämnts. Högsta domstolen och Svea hovrätt föredrogo Philadelphia-systemet. Efter hand vann emellertid Philadelphia-systemet allt flera anhängare. I 1830- och 1840-talens fångvårdsdebatter var frågan om Philadelphiasystemet brännande aktuell, nämligen om cellsystemet var så bra, som många ville påstå eller om det tvärtom verkade nedbrytande på fångarnas psykiska hälsa. Detta var utan tvekan en fråga, som aktualiserade bekännelsefångarnas situation och kunde väntas bli belyst utifrån de erfarenheter man hade av förvaringen av dessa fångar i enskilda celler, under sysslolöshet. Livijn berörde frågan om Philadelphia-systemets inverkan på fångarna i sin ovan anförda ämbetsberättelse från år 1836.® Han säger där på tal om de skilda fängelsesystemen, att de äldre förbättringshusen i Philadelphia icke motsvarade sitt ändamål: »de i ensamma fängelser inneslutne fördärfvades genom sysslolösheten; och de mindre brottslingarne, hvilke arbetade tillsammans fördärfvade åter hvarandra». För att råda bot på dessa missförhållanden, så ökade man enligt Livijn cellernas antal i fängelserna och avskilde fångarna från gemenskap med andra människor och förbjöd dem allt arbete; »men med lika liten framgång. Död eller vansinnighet följde på dessa experimenter; men bättringen uteblef». Livijn komemellertid i ett annat sammanhang in även på frågan ombekännelsefångarnas reaktioner. Bland hans efterlämnade handskrifter finns nämligen några anteckningar av största intresse i detta sammanhang. Han uttalar sig där mycket kritiskt omhållandet i enrumi allmänhet. I ett parti av handskrifterna betecknat »Anteckningar ang. Fångväsendet i allmänhet» tar han i detta sammanhang upp ensamhetsfängelsets påverkan på bekännelsefångarna.® Han säger: »Ännu en fråga: verkar ett länge uthållande straff slutligen mycket, eller förslappas det ej genom vanan? — Vanans makt? — Ett bevis därpå är den lätthet, varmed bekännelsefångar bära det svåraste av alla fängelser eller en fullkomlig isolering från andra, då ® C. A. Löwenhielm, Om Communal-styrelsen och penitentlär-systemet, 1839. ^ Se härom bl.a. »Utdrag af Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar till Kongl. Maj:st. under loppet af Juni månad 1830 ingifne underdåniga skrifvelse», Schmidt, Jur. Arkif, bd 2, 1831—1832, s. 152—168, och »Styrelsens öfver Fängelser och ArbetsInrättningar till Kongl. Maj:st afgifna underdåniga Förslag till fångars ändamålsenliga förvarande och behandling», Schmidt, Jur. Arkif, bd 3, 1832—1833, s. 399—429. Se även »Om de Svenska Corrections-Inrättningarne», Schmidt, Jur. Arkif, bd 4, 1833— 1834, s. 465—480. ® Styr:s över fängelser . . . reg. o. prot. 29/10 1836, RA. ® Clas Livijn, Efterlemnade Handskrifter, vol. XIII, KB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=