76 Ombekännelsefångarna och institutet »insättande på bekännelse» yttrar Livijn i sin ämbetsberättelse till Kungl. Maj:t, att detta insättande på bekännelse är en ömtålig fråga, och att man kan ifrågasätta, om det är i överensstämmelse med gällande lag att på detta sätt försöka förmå anklagade personer att bekänna sin skuld.®** Han tar upp tortyrens avskaffande i Sverige under Gustav III:s tid och redogör så för den behandling dessa bekännelsefångar utsättas för: de förvaras i enskilda fängelserum och får enbart träffa prästerskapet, som flitigt förmanar dem till bekännelse, och dem, som äro anställda vid fångvården. De hållas vidare helt sysslolösa och få icke läsa några andra skrifter än Bibeln och de religiösa böcker, som prästerskapet ger dem att läsa, men även dessa böcker kunna tagas ifrån dem, om det är så, att de missbruka dem. Livijn talar om dessa fångars »olideliga öde» och nämner, att flera av dessa fångar ha avlidit som en följd av de sjukdomar, som härflyta av ett stillasittande och ensligt levnadssätt. Som synes intog Livijn en liknande ståndpunkt till institutet »insättande på bekännelse» som lagkommittéens ledamöter, ehuru han icke går lika långt som de i sin kritik. Någon Kungl. Maj:ts åtgärd till följd av Livijns ämbetsberättelse finnes icke att notera, men bekännelsefångarnas situation och deras reaktioner blevo snart åter uppmärksammade i samband med den livliga fångvårdsdebatt, som fördes under 1830- och 1840-talen.®^ Somframgått av det ovanstående blev lagkommittéens förslag till kriminallag föremål för granskning av bland annat Högsta domstolen, vilken ifråga om fängelseväsendets utformning föredrog och rekommenderade Philadelphia-systemet.®® Samma fängelsesystem föredrog även Svea hovrätt i sitt yttrande över lagkommittéens förslag,®® medan Skånska hovrätten och Göta hovrätt biträdde lagkommittéens förslag.^ Av övriga deltagare i debatten om fängelseväsendets utformning kan nämnas den norske medicinprofessorn Frederik Holst, som bland annat på ett skandinaviskt möte för naturforskare och läkare i Göteborg den 19 juli 1839 talade för ensamhetssystemets fördelar,^ samt den tidigare nämnde f.d. ordföranden i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, greve Löwenhielm, som i ett arbete 1839 »Om Communalstyrelsen och penitentiär-systemet» återkom till sina gamla idéer från 1836, ehuru i ** Se ovan not 94. Se härtill Wieselgren, Sv. fängelser, s. 371, 382 f. Högsta Domstolens protokoll wid granskningen af Förslaget till Allmän Criminal- 98 lag, s. 8 f. T. Eriksson, Krim-vård, s. 228; Wieselgren, Sv. fängelser, s. 385 f. ^ Schmidt, Jur. Arkif, bd 9, s. 1—225; Wieselgren, Sv. fängelser, s. 385. ® F. Holst, Omde nyere Fsngselsystemer, 1840. 90
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=