72 kanske förstörda till hälsa, arbetshåg och arbetskraft, och vad gott hade då lagen uträttat. Friherre Boye däremot tyckte, att det kunde vara fördelaktigt med denna inspärrning i kanske 10 till 15 år, ty då hade de upprörda sinnena lugnat ned sig och den allmänna förargelsen upphört, ty den anklagade kunde icke fräckt säga, att han visserligen begått brottet men sluppit straff, därför att han icke bekänt brottet inför domstol. Motionen remitterades till lagutskottet, som, när det gällde institutet »insättande på bekännelse», icke menade sig kunna tillstyrka densamma. Hade den anklagade visat sådan ondska och vanart, att han kunde anses som en samhällsfara, så borde han spärras in.®^ Strussenfelt var icke nöjd med lagutskottets argumentation och dess formulering av betänkandet, varför han bifogade en reservation, men liksom tidigare kom han fram till samma slut på lagutskottet, nämligen att motionen icke kunde tillstyrkas med avseende på institutet »insättande på bekännelse». Vid slutvoteringen om motionen bifölls lagutskottets yttrande i samtliga stånd och institutet »insättande på bekännelse» förblev kvar i svensk rätt.®'* Dock bör man notera, att det uppstod en viss debatt i bondeståndet, innan lagutskottets betänkande bifölls. Riksdagsledamoten Gustaf Appelqvist från Blekinge län höll ett längre anförande, som mynnade ut i en rekommendation till bondeståndet att bifalla Rosenqvists motion och återförvisa ärendet för förnyad remiss. Appelqvist kunde icke inse, att lagens anseende skulle minskas och någon förargelse åstadkommas, om en med lagliga skäl icke fullt överbevisad person fick gå ostraffad. Risken fanns ju alltid, att man satte in en helt oskyldig människa på bekännelse, som härigenombåde blev brännmärkt brottsling och fick utstå straff för missgärning, som hon icke begått. Prövningen av företedda bevis kunde aldrig vara helt viss, därför att den, som skulle utföra prövningen, icke var allvetande. På grund härav förelåg ett visst mått av godtycke och den anklagade och misstänkte berövades åtnjutandet av en av de heligaste rättigheter, som tillkom människan vid inträdandet i det borgerliga samhället, varom RB 24: 3 handlade. Appelqvist tog också upp lagutskottets yttrande om att den misstänkte sattes in på bekännelse på grund av sin ondska och vanart för samhällets skydd. Ondskan och vanarten skulle ju hänföra sig till den misstänktes tidigare levnad och icke vara grundade på domarens subjektiva övertygelse. Om nu så var fallet, så komme denna misstänkta människa att få lida ett straff för tidigare ådagalagda förhållanden och icke för ett speciellt brott, somhon begått och blivit överbevisad om. Dessutom påpekade Appelqvist, att domaren enligt grundsatserna i Lagutskottets betänkande n:o 163. Ridd. 11/12, Präst. 8/12, Borg. 8/12, Bond. 16/12. Kungl. skr n:o 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=