71 och däröver, »skiljda från all sysselsättning och betagna allt umgänge med andra än fångpredikanten, som tidtals besöker sådana fångar för att uppmana till den bekännelse, som man väntar erhålla, och fångvaktaren, som bibringar dem födan». Liksomlagkommittéen såg von Stahl i detta institut en extraordinär bestraffning och innefattande en inkvisitorisk behandling, som båda var lika främmande för svensk lagstiftningsanda. Denna behandling av de anklagade överensstämde icke med lagens föreskrifter, att domaren skulle iakttaga varsamhet och varken bruka hårdare eller lindrigare tortyr. Pehr Gustav Cederschjöld ansåg, att detta »insättande på bekännelse» var en själslig tortyr. Han hade kommit i kontakt med dessa bekännelsefångar vid ett besök på Malmö fängelse. De ledo icke något kroppsligt ont, »men dessa olyckliga varelser voro beröfvade ej blott allt umgänge med andra menniskor, utan äfven allt slags arbete, och man tillät dem icke ringaste läsning, icke ens af bibeln». Cederschjöld hade försökt få till stånd en rättelse av detta bedrövliga tillstånd genom en framstöt hos vederbörande prästerskap. För bibehållandet av institutet »insättande på bekännelse» talade den synnerligen konservative häradshövdingen Adolph Ludvig Strussenfelt och friherre Ludvig Boye. Den förre kunde icke se något gott i den processform med jury, som förekom utomlands och den bevisprövning, som där förekom. Även den ackusatoriska processformen underkändes. Det i Sverige tillämpade systemet var mycket säkrare och bättre ur alla synpunkter, icke minst ur den anklagades. För den allmänna säkerheten var institutet »insättande på bekännelse» förträffligt. Medborgarna skulle ju med fruktan se sådana personer gå lösa, som visserligen icke dömda av domaren, dock av allmänna omdömet dömda, skyldiga till grova brott. Det kunde icke vara rätt eller klokt att en dylik person, som genom mer än halvt bevis var bunden till ett grovt brott och som dessutomgjort sig känd som en för samhället högst vådlig person, skulle få njuta samma frihet som statens laglydiga och goda medborgare. Som synes, anknöt Strussenfelt till det betraktelsesätt, som kommit till uttryck i 1803 års brev. Strussenfelt framhöll vidare, att institutet tillämpades sällan och hade icke medfört några olägenheter. Även friherre Ludvig Boye talade om samhällets rätt att fordra skydd och säkerhet och om det farliga i att en person endast genom ihärdigt nekande kunde undgå att bli straffad och så uppmuntras att begå nya brott. I den fortsatta debatten framhöll von Stahl, att det var rätt sällan, som dessa bekännelsefångar bekände, och skedde det, så var det kort efter ankomsten till fästningen, innan de hunnit vänja sig vid ensamheten. Sedan blevo de blott mer och mer förhärdade och förstockade till lynnet och väntade blott på att till sist få bli utsläppta, men där detta skedde voro de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=