70 föranden i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, Clas Livijn, avgav i oktober månad 1836 och dels blivit föremål för ett visst intresse i samband med den då aktuella diskussionen om fångvårdens och fängelsernas utformning i Sverige. Behandlingen av frågan om institutet »insättande på bekännelse» i riksdagen 1834—35 Vid urtima riksdagen i Stockholm 1834 väckte Fredrik Leonhard Rosenquist en motion hos ridderskapet och adeln om upphävande av den fjärde punkten i det kungliga brevet av den 22 mars 1803, dvs. den punkt, som bl.a. innehöll bestämmelserna om »insättandet på bekännelse».®^ Motionären erinrade omatt Sverige sedan 24 år varit befriat från »ett regeringssystem, hvilket var odrägligt och olyckligt derföre, att godtycket hade i många fall satt sig i lagens ställe». Detta olyckliga regeringssystem hade också frambragt »vissa mer eller mindre våldsamma och orättvisa ordonnancer, såsom t.ex. 4:de punkten af K. Brefvet d. 22 Mars 1803, rör:de för groft brott anklagade menniskors insättande på fästning eller i annat fängelse på behaglig tid, för att förmå eller tvinga dem till bekännelse». Motionären ansåg, att det icke tillhörde ett upplyst tidevarv, en konstitutionell regering eller ett i lagbunden frihet levande folk att tillåta dylika våldets och godtyckets redskap att längre fortfara. Som framgår av det refererade innehållet i motionen var den ett typiskt utslag av samtidens liberala strömningar, och liksom tidigare lagkommittéen hade gjort, såg tydligen även F. L. Rosenquist detta »insättande på bekännelse» såsom en formav straff eller tortyr och icke som en samhällets skyddsmekanism. Rosenquists motion föranledde en rätt livlig debatt hos ridderskapet och adeln.®- För avskaffandet av institutet »insättande på bekännelse» talade protokollsekreteraren August von Stahl, professorn i medicin Pehr Gustav Cederschjöld och redaktören och juristen Wilhelm Fredrik Dalman. Den förstnämnde hade tydligen tagit noga del av innehållet i motiven till 1832 års förslag till allmän kriminallag, ty han anförde bl.a. vad där säges om de tre formerna av befrielsedomar, som förekomma i svensk rätt. Vidare såg han i »insättandet på bekännelse» en tillämpning i praxis av bestämmelserna i RB 17: 37 om »svårare fängelse», von Stahl ansåg, att det icke kunde ha varit lagstiftarens mening att utsträcka detta tvångsmedel till ett inspärrande å fästning, eventuellt för resten av den anklagades liv. Det fanns exempel på, att dylika personer hållits inspärrade i fängelse i tio år Protocoll hållna hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln vid Urtima Riksdagen i StockholmÅr 1834, H. 2, s. 164 (24/2). Prot. 3/3 1834. 82
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=