69 1839 avgav lagkommittéen det slutliga förslaget till kriminallag. Man finner i detta förslag samma kritik av den legala bevisteorien och instituten »absolutio ab instantia» och »insättande på bekännelse» som i det första förslaget 1832. Märkligt nog finner man ingen kommentar till lagkommittéens uttalanden om den legala bevisteorien och instituten »absolutio ab instantia» och »insättande på bekännelse» i Högsta domstolens protokoll vid granskningen av förslaget till allmän kriminallag 1839—1840."^ När den s.k. Gamla lagberedningen 1849 lade fram sitt förslag till rättegångsbalk, byggde den på de tidigare av Stora lagkommittéen utarbetade förslagen till rättegångsordning i tvistemål och brottmål, vilka emellertid icke hade lett fram till någon eller några nya lagar. I likhet med lagkommittéen förordar lagberedningen fri bevisprövning men föreslår, att ingen skall kunna dömas till döden endast på grund av indicier. För dödsdom skall fordras egen bekännelse, styrkt av indicier. Föreligger det endast indicier, men dessa äro bindande och skulle den anklagade ha dömts till döden, omhan bekänt, skall han dömas till det straff, som efter lag är närmast under dödsstraffet.®® Lagberedningen behandlar icke instituten »insättande på bekännelse» och »absolutio ab instantia»^ men det är tydligt, att den i fråga om dessa institut delar lagkommittéens åsikt, ty den kommenterar endast de förändringar den gjort i tidigare framlagda förslag. Ej heller detta lagförslag ledde omedelbart fram till någon ny lag, varför tidigare antagna och utfärdade lagbestämmelser och kungliga förordningar angående instituten »absolutio ab instantia» och »insättande på bekännelse» alltjämt förblevo gällande. Institutet »insättande på bekännelse» och de s.k. bekännelsefångarnas situation hade emellertid under denna samma tidsperiod, varunder det här ovan redovisade lagstiftningsarbetet pågick, dels uppmärksammats i riksdagen, dels i den ämbetsberättelse angående fängelserna och fångvården i riket, som den nye ord1861:2, 1862:2, 1863:4, 1864:2, 1865:3, 1866:0, 1867:2, 1868:2, 1869:0. Av JO:s ämbetsberättelse för åren 1826—1827, Stockholm 1828, s. 85 f. framgår, att även en bekännelsefånge blivit utsatt för otillbörligt pinande till bekännelse, då han efter avlagd bekännelse inom fängelset skulle förhöras inför domstol. Domaren, lagmannen och häradshövdingen i Onsjö, Rönneberga och Luggude härad i Skåne Johan Jakob Pamp, hade härvid »i ändamål att förmå Sjöberg till bekännelse af brottet, först låtit tilldela honom femtio prygel i twå omgångar, och derefter fastspika honom wid fängelsets wägg, sålunda, att han, under loppet af ungefär ett halft dygn, icke kunnat sitta eller ligga, utan måst förblifwa i stående ställning; och . . .». Högsta Domstolens Protocoll, wid Granskningen af Förslaget till Allmän Criminallag, 1840. Förslag till Rättegångs-Balk, 1849, Senare Delen, 6 kap. §§ 2, 45. Nya motiver. 80 s. 69.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=