67 ackusatoriska processordningen, varvid ett mål avgöres i det skick, varuti det visar sig vid rannsakningens slut. Den anklagade bör frias eller fällas. Hans mål skall icke lämnas till framtiden. Ny prövning bör icke kunna komma ifråga efter fälld och lagakraftvunnen dom utan genom resning, varvid konungen genom Högsta domstolen skall giva sitt tillstånd därtill. En logisk följd av detta avvisande av den legala bevisteorin med dess aritmetiska gradering av bevismedlens kraft och värde samt av institutet absolutio ab instantia är givetvis lagkommittéens önskan att avskaffa även institutet »insättande på bekännelse»."^ Man bör emellertid observera, att lagkommittéen icke uppfattar institutet »insättande på bekännelse» såsom grundande sig på RB 17: 32, d.v.s. det lagrum, där det säges, att saken skall lämnas till framtiden, då det är fråga om svårare brottmål och där det föreligger mer än halvt bevis. Lagkommittéen säger istället, att för detta bruk att insätta anklagade på bekännelse »har man hemtat stöd från sista momentet af 37 § i 17 Kap. R.B., der orden lyda: ’I grofwa brottmål må Domaren försöka med swårare fängelse, att få sanningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som anklagad är: förfare dock dermed warsamliga’»."- Lagkommittéen framhåller, att nämnda lagrum tillkommit för att man, sedan tortyren avskaffats, genom ett ringare tvångsmedel skulle kunna frampressa en bekännelse under pågående rannsakning eller vid slutet därav, innan någon dom fallit, men att det aldrig kan ha varit meningen att förvandla detta tvångsmedel till ett inspärrande i fängelse, som kanske komme att vara hela den anklagades livstid. En sådan åtgärd efter fulländad rannsakning synes kommittéen »närma sig till åläggandet af ett slags extraordinär eller provisionel bestraffning i mål, der bewisningen ej warit fullt bindande. Att den, under denna synpunkt betraktad, öfwerensstämmer med swenska lagarnas anda, kan Commitéen ej finna. Huruwida den åter, såsom blott twångsmedel, är förenlig med den warsamhet, hwarom Domaren i åberopade lagrummet erindras, och med den för närvarande öfwerallt rådande grundsats, att hwarken hårdare eller lindrigare tortur under något sken må anwändas, torde ock wara twifwel underkastadt. Commitéen har ansett en sådan praxis ej böra genom lag sanctioneras»."^ I föregående kapitel av denna undersökning framhölls, att gränsen mellan »svårare fängelse» och »insättande på bekännelse» var oklar, då ändamålet i båda fallen var frampressandet av den anklagades bekännelse. Här i Lagkommittéens förslag finner man en bekräftelse därpå. Vidare framgår det av kommittéens yttrande, att man uppfattat »insättandet på bekännelse» snarast som en form av tortyr eller straff och icke som en Förslag . . s. 133. Förslag . . ., s. 133. Förslag . . ., s. 133 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=