65 grannt urskiljande och bedömande af de ämnen, som ingå i den förra, fordras en säkrare blick eller en skarpare omdömesgåfwa, än för pröfningen af den senare. Då det alltså obestridligen är swårare i det ena fallet, än i det andra, att bestämma hwad som för full bewisning bör anses, har man ock funnit nödigt widtaga det försiktighetsmått, att ej någon, på circumstantiel bewisning allena, skall fällas till straff, somutesluter möjligheten af framtida återställande eller upprättelse».®^ Detta resonemang föranleder så lagkommittéen att föreslå, att dödsstraff icke skall få ådömas, om det endast föreligger indicier i ett mål. Man går för övrigt så långt, att man framlägger ett alternativt förslag omdödsstraffets avskaffande, då det icke finns någon helt ofelbar juridisk bevisning.®“ Då man nu icke kunnat ge någon beskrivning på vad som skall förstås med fullt bevis, så anser lagkommittéen det vara klart, att man icke heller kan tala om vissa grader därav såsom halvt eller mer än halvt. »En sak är bewist, eller icke bewist, allt efter som man äger mer eller mindre skäl till full wisshet derom; men en half wisshet låter ej tänka sig. Deremot kan ett förhållande wara sannolikt, i fall grunderne för dess existence betydligt öfwerwäga dem, som för motsatsen deraf kunna antagas».®® I motiven till kapitel 11 i Rättegångsbalken lämnar lagkommittéen en redogörelse för de olika slag av frisägelsedomar, som förekomma och tillämpas utomlands och i Sverige och i samband därmed behandlas helt naturligt även institutet absolutio ab instantia.Det framhålles här, att förr erkände man allmänt rättsregeln y>non bis in idem» och att denna regel iakttages alltjämt i de länder, där man inom processrätten tillämpar den ackusatoriska processformen i förening med jury. Däremot har man frångått den i de länder, där man tillämpar en mer eller mindre utpräglad inkvisitorisk processform. I dessa sistnämnda länder, till vilka Tyskland hänföres, har man infört tre olika slag av frisägelsedomar: »1. fullkomlig befrielse {absolutio a tota causa), då den tilltalade anses hafwa ådagalagt sin oskuld; 2. enkel frikännelse, då han wäl har misstankar, men ej synnerligen beswärande omständigheter emot sig; och 3. åtalsfrihet tills widare {absolutio ab instantia), då omständigheterne warit synnerligen beswärande, men den tilltalade ej kunnat förmås till bekännelse, eller med fulla bewis öfwertygas om brottet».®® Vid fullkomlig befrielsedom kan ytterligare åtal ej anställas, så vida icke de skäl, på vilka domen grundats befinnas vara falska. Den enkla frikännelsen medger ny undersökning, om Förslag . . ., s. 131. Förslag . . ., SS. 10 f., 132, 155. s. 132. Förslag . . ., s. 150 ff. Förslag . . ., s. 150. Förslag 66 68 5 - Inger
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=