64 hjelm redogör i sitt svar för bestraffningsmedlet i fråga och framhåller, att det i allmänhet haft en god effekt: »Den verkan fånges förvarande i mörkt rum medfört å hans sinne till ånger och bättring, har nästan utan undantag varit ganska kraftig och tillfredsställande. Ensligheten, tystnaden, afskiljandet från alla yttre föremål, och det derigenom uppkomna tvånget för fången att anställa betraktelser öfver sig sjelf, sitt inre tillstånd, sina förflutna öden och sin närvarande ställning i lifvet, betraktelser, hvartill han dessutom uppmanas, , . . hafva vanligen visat en oemotståndlig förmåga att böja och mildra äfven den hårdaste sinnesart».^^ Indirekt vittnar detta svar om huru ändamålsenlig även behandlingen av bekännelsefångarna måste ha ansetts, då de höllos inneslutna, sysslolösa i ensamhetsceller. Mot denna bakgrund är det av intresse att se, vad lagkommittéen säger om den legala bevisteorien samt instituten ahsolutio ab instantia och insättande på bekännelse. Lagkommittéens förslag till Allmän Criminallag 1832 består av två delar, en straffbalk och en rättegångsbalk avseende rättegångsordning i brottmål. Det är framför allt i motiven till rättegångsbalken, man finner lagkommittéens kritik av den legala bevisteorien. De skilda bevismedlen granskas och deras bevisvärden diskuteras ingående, varvid man kommer fram till den slutsatsen, att det knappast finns något bevismedel, som äger ovillkorligt bindande verkan. Detta uttalande gäller även de enligt den legala bevisteorien så fullgoda bevismedlen som egen bekännelse och två vittnens samstämmande intyg. De äro icke ofelbara som bevis, även om man har anledning att tillmäta dessa bevismedel stort värde.®® Den egna bekännelsen kan ha tillkommit genom tvång eller förvillelse eller av »andra lika missledande bewekelsegrunder».®^ Vittnen kunna å andra sidan fela t.ex. på grund av bristande uppmärksamhet eller fattningsförmåga eller genom att medvetet avge falska uppgifter.®- Bevisningskraften av vittnesmål skall enligt lagkommittéen mätas, »icke genom arithmetisk beräkning af wittnenas antal, utan genom pröfning af trowärdigheten och fullständigheten i hwad de intyga».®^ Efter att ha diskuterat de skilda bevismedlens värde framför lagkommittéen som sin åsikt, att en bevisning, som bygger på indicier, s.k. »circumstantiel» bevisning, kan äga lika bindande kraft som »direkt» bevisning. Dock medger man, att den »circumstantiela bewisningen» varit oftare missledande än den direkta, »och orsaken dertill är, att för ett nogSchmidt, Jur. Arkif, Bd 1, s. 324 f. Förslag till Allmän Criminallag, 1832, s 122 ff. Förslag . . ., s. 123. Förslag . . ., s. 123. Förslag . . ., s. 125. 62
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=