63 Kungl. Maj:t, men i motsatt fall ville konungen i statsrådet besluta om nåd borde bifallas eller icke, och det oaktat den anklagade därom inte själv gjort någon ansökan. På samma sätt borde även de frågor handläggas, som anginge skärpning av straff. Det framgår tydligt av icke minst konungens anförande, att man betraktade bekännelsefångarna som brottslingar, ehuru de icke genom dom blivit bundna vid de brott, för vilka de anklagats. Det kunde bli fråga om att benåda dem från deras fängelsevistelse.^'* Frågan om fångvårdens utformning hölls emellertid ständigt aktuell genom nya inlägg. I Carl Schmidts »Juridiskt Arkif» infördes 1831—1832 dels en artikel »Omde Svenska Fängelserna» och dels en artikel i svensk översättning av den tyska kriminalisten Julius »Om klassindelning af fångarne i straff- och förbättringshusen».^® I den förstnämnda artikeln pekas på bristerna i det svenska fängelsesystemet och förordas bl.a. en klassificering av fångarna. Vidare säges, att större omsorg måste ägnas fångarnas religiösa undervisning och moraliska förbättring. —I den andra artikeln framföres däremot vissa kritiska åsikter i fråga om klassificering av fångarna. Att man i Sverige ännu icke lyckats bemästra situationen inom de skilda fångvårdsanstalterna framgår med all tydlighet av det anförande E. G. Geijer höll i prästeståndet under riksdagen 1829, vari han bl.a. yttrade att »Corrections-systemet blifvit etableradt efter en princip, som närde brottet och befordrade brottsligheten».^'^ Kriminallagsförslaget 1832 och den begynnande kritiken av den legala hevisteorin och instituten »absolutio ab instantia» och »insättande på bekännelse» Lagkommittéen hade år 1830 vänt sig till ordföranden i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, friherre G. F. Åkerhjelm, med en rad förfrågningar om utformningen och användningen av bestraffningsmedlet »mörkt fängelse» och dess inverkan på fångarna.^® Svaret på dessa frågor är av ett visst intresse även beträffande frågan om bekännelsefångarnas behandling, ehuru dessa icke omnämnas i svarsskrivelsen. ÅkerDylika nådeansökningar för bekännelsefångar finns det många ex. på i kungl. brev, och i Styr:s över fängelser . . . allmänna diarium, RA. —Man kan i detta sammanhang även notera, att hov- och överrätternas leuterationsrätt upphävdes vid riksdagen 1828—1830. Det var borgmästaren i Jönköping, Pehr Lindquist, som motionerade därom (motion nr 20, 4/12 1828. Lagutskottets betänkande nr 3. Kungl. skr. nr 79). C. Schmidt, Juridiskt Arkif, Bd 2, 1831—1832, s. 316 ff. Schmidt, Jur. Arkif, Bd 2, s. 340 ff. Prästeståndets prot. 1829, 25/5, s. 423. Schmidt, Jur. Arkif, Bd 1, 1830—1831, s. 322 ff.; T. Eriksson, Krim-vård, s. 225 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=