62 att fördelas på endast två anstalter, Malmö fängelse och Södra korrektionsinrättningen i Stockholm. De kvinnliga bekännelsefångarna, som tidigare förvarats framför allt å spinnhusen i Stockholm, Norrköping och Göteborg men någon gång även på fästning kommo vid denna tid, efter tillkomsten av Norra korrektionsinrättningen i Stockholm 1827, att sammanföras dit. Även av Styrelsens över fängelser och arbetsinrättningar i riket memorial av den 17 november 1828 angående korrektionsanstalterna, vilket memorial utgjorde en till konungen riktad »Berättelse öfver Fångväsendet och redovisning för Correktionsanstalternes närvarande tillstånd och behof», framgår det, vilken tilltro nämnda styrelse hade till ensamhetsfängelsesystemets gynnsamma effekt på de intagna fångarna.^^ Man säger i detta memorial: »Inneslutandet i celle utan sysselsättning och dager är ett pröfnings- och bestraffningssätt, som, med lämpor och omtanka användt, nästan aldrig förfelar sitt ändamål, att framkalla ånger och åtminstone åstadkomma en temporair förbättring. Uti Malmö, der några celler inrättades redan år 1826, för sådane fångar, som å bekännelse voro insatte, och i Hufvudstaden, der dylika fångar vid Correktions-Inrättningarne blifvit i celler ensligt förvarade, och hvaraf åtskillige ännu å begge ställen till bekännelse hållas; har inflytelsen af detta boningssätt, i förening med en för ändamålet lämpad omsorgsfull behandling, genom flere aflagde uppriktiga bekännelser visat sin verkan. Ändamålet med de utaf Eder Kongl. Maj:t i Nåder afsedde serskilda fängelsers inrättande för slike fångar kan således anses vara vunnet genom utvägen, att ändamålsenligt kunna förvara dem uti förenämnde correctionella fängelser, och kostnaden af ett serskildt fängelses uppbyggande eller inredande derför besparas.» På nyåret 1828 togs den frågan upp i statsrådet, huruvida det tillkom konungen i statsrådet eller Högsta domstolen att fatta beslut om anklagades insättande på bekännelse eller skärpning av något i lag utsatt straff.^^ Det var dåvarande justitie-statsministern, greve Fredrik Gyllenborg, som aktualiserade frågan, och såväl han själv som justitiekansler Bergenschöld diskuterade frågan utifrån gällande regeringsform. Konungen förklarade sig vara av den meningen, att det tillkom Högsta domstolen att fatta beslut om en persons insättande på bekännelse eller hans kvarhållande i fängelse för sådant ändamål. Om Högsta domstolen icke fann skäl att föreslå en anklagad persons insättande på bekännelse eller längre kvarhållande i fängelse, så behövde man icke göra någon anmälan därom till ^ Kungl. Styrelsens öfver Fängelser och Arbetsinrättningar Memorial den 17 november 1828 ang. Correktionsanstalterna, 1828, s. 1 och 20. Chr. Naumann, Tillkommer det Konungen i Statsrådet eller Högsta Domstolen att fatta beslut om anklagades »insättande på bekännelse»? Naumann, Tidskrift för lagstiftning . . ., årg. 1, 1864, s. 547 ff. B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1789— 1809, s. 129.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=