60 särskildt beträffande hvar och en redan kan finnas ytterligare stadgadt och förordnadt».^® Detta justitiekanslerns ingripande och förslag samt det anförda kungabrevet till Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket innebar utan tvekan en skärpning av bekännelsefångarnas behandling, en skärpning av den psykiska press, som deras fängelsevistelse innebar. Samtidigt vittnar det omen fast tilltro till Philadelphia-systemets hälsosamma effekt. Det kungl. brevet innehåller emellertid ytterligare en sak av största intresse. Då den frågan hade uppkommit, huruvida det icke vore »mera förenligt med ändamålet», att dylika bekännelsefångar förvarades på ett ställe och under gemensam tillsyn, så anbefallde konungen i samma brev Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket att inkomma med yttrande häröver och därvid även meddela, om det fanns någon möjlighet att taga emot dessa personer i huvudstaden och där förvara dem i enskilda fängelserum. Detta var onekligen ett för tiden radikalt förslag, att samla alla bekännelsefångar i ett och samma fängelse, dels för att alla skulle få samma behandling och dels säkerligen för att desto intensivare kunna bearbeta dem. Samtidigt kan man se såväl justitiekanslerns ingripande som Högsta domstolens och Kungl. Maj:ts yttrande och föreskrifter som ett utslag av samtidens reformtänkande i fråga om fångvård. Som framgått av det föregående höjdes många röster för ett införande av cellsystemet såsom ett verksamt medel att få en sinnesändring till stånd hos de intagna samt en klassifikation av de intagna, i det man delade upp dem i olika grupper. Klassifikationen hade vid denna tid blivit ett penitentiärt slagord, och Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket försökte just vid denna tid genomföra såväl en fördelning av de särskilda slagen av fångar på de olika förvaringsplatserna som en uppdelning i olika klasser av fångarna på var och en av dessa förvaringsplatser. Sålunda skulle länshäktena hysa de häktade och korttidsdömda, fästningsfängelserna långtidarna och korrektionsinrättningarna de försvarslösa, vanartiga och lättjefulla. Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket avgav sitt yttrande angående de av Kungl. Maj:t framförda önskemålen om bekännelsefångarnas förvaring i ett enda fängelse den 16 december samma år. Häri framhålles, att man biträder tanken på ett gemensamt fängelse för alla bekännelsefångar, men det framhålles samtidigt, att man ännu icke hunnit så långt, då det gällde verkställigheten av reformplanerna för fångvårdens Kungl. brev 16/2 1826, Styrrs ö. f. o. a. arkiv. RA. Backman, Ny lagsamling, h. 5, s. 508. Naumann, Tortur, s. 622. ■** Kungl. brev 15/2 1827, Styr:s ö. f. o. a. arkiv. RA. Wieselgren, Sv. fängelser, s. 364 ff.; T. Eriksson, Krim-vård, s. 224.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=