58 att den skall leda fram till att fången »till fullo och af full öfvertygelse» bekänner sin brottsliga levnad, erkänner rättvisan av bestraffningen, söker och känner värdet av religionens tröst och försoning samt lovar bättring.^^ Löwenhielms skrift innehåller även ett kapitel om fästningsfångarna.^® Den bild han tecknar av deras situation är utomordentligt mörk, och man kan i deras fall icke tala omnågon fångvård. I ett annat kapitel behandlar Löwenhielm frågan om hur undersökningsfångarna böra behandlas, dock utan att nämna bekännelsefångarna.^’ Löwenhielm föreslår här, att dessa fångar skola få njuta all den omvårdnad, som kan förenas med deras belägenhet, intill dess dom är fälld. Besviken över att hans idéer om cellsystemet icke genast anammades, avgick Löwenhielm efter ett år som ordförande i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket. Det är emellertid mot bakgrunden av den ovan refererade debatten och åtgärderna rörande fångvården man bör se det som skedde i fråga ombehandlingen av bekännelsefångarna på 1820-talet. 1825 ingav sålunda dåvarande justitiekanslern Erik Johan Bergenschöld ett memorial till Kungl. Maj:t rörande behandlingen av bekännelsefångarna.^® Anledningen till justitiekanslerns ingripande framgår av ingressen: »Sedan jag utaf de ifrån Commendanterne å Rikets fästningar ankomne fångförteckningar funnit, att åtskillige för grofva brott anklagade personer varit derstädes flera år qvarhållne, utan att det med deras insättande åsyftade ändamål kunnat vinnas, har detta förhållande gifvit mig anledning att söka upplysning om sättet, hwarpå de av E.K.M. meddelte föreskrifter angående sådana personers behandling blifvit verkstäldte».^® Justitiekanslern nämner så i sitt memorial att han erfarit, att en del av de personer, som blivit insatta på fästningar för att förmanas till bekännelse, såväl fått vistas tillsammans med övriga fångar som deltaga i arbete, då sådant icke varit uttryckligen förbjudet. Detta var enligt justitiekanslerns åsikt helt felaktigt. Det avsedda ändamålet syntes fordra, att bekännelsefångarna voro helt avskilda från andra människor och att de höllos helt sysslolösa. Deras enda umgänge skulle bestå av vederbörande fängelsepräst, som skulle undervisa dem. Genom denna isolering skulle, om vederbörande bekännelsefånge var skyldig till det brott, för vilket han anklagats, hans samvete väckas till uppriktig ånger och bekännelse. Genom umgänge med andra fångar fanns risken för att bekännelsefången blott fördes allt längre bort från sanningens väg. Justitiekanslern hemLöwenhielm, Tankar, s. 40. Löwenhielm, Tankar, s. 65 ff. Löwenhielm, Tankar, s. 70 ff. Naumann, Tortur, s. 621. JK:s arkiv. Reg. 1826, B II a; 148, nr 119, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=